Ett inlägg om en bok.

Debutförfattares verk är lite av en utmaning att läsa, enligt min mening. Ofta vill de så mycket att det blir… för mycket. Därför blev jag lite förvånad när Nils Fredrik Kullenbergs roman Nomen Nescio trillade in i postboxen för recension. Boken är endast 176 sidor lång. Tack Doppelgänger förlag!

Bokens titel är latin och betyder ungefär ”jag vet inte namnet”. Och lite så är det i berättarjagets liv och den bok han skriver på – om han nu gör det… Det vi läsare får veta är att han är brevbärare, trött på jobbet och livet och har/hör röster i huvudet. Berättelsen utspelar sig i Stockholm under sommaren 2009. Vår brevbärare slutar gå till jobbet och stänger in sig hemma. Utanför hemmet finns det farliga. Med alkohol och självsex blir tillvaron uthärdlig, men den behärskas av nån sorts Palmsk Själens furir.

Det här är baske mig så svart det kan bli – och det har jag ganska svårt för. Jag skulle önska att författaren hade skrivit en annan typ av bok, för med det underbara språk han har skulle han kunna skriva fantastiska böcker. Nu menar jag inte glättiga böcker, men snarare böcker med lite mer… substans. Det blir lite stream of consciousness av tankarna hos berättarjaget, en lek med ord, medan handlingen känns ogripbar. Jag markerar med blyertspennan meningar som…

[…] Stjärten som päronhalvor i sockerlag. […]

och

[…] En liten rultig parvel med blond pottkalufs. […]

Slutet är överraskande och oförutsägbart och det tillsammans med den mästerliga behandlingen av språket gör Toffelomdömet högt.

Livet är kort.