OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

En solig helg med fint sällskap har passerat. Vad händer? Jag åker ner och känner mig ensammare än nånsin efter att ha läst en grej och gjort min egen tolkning. Jag är så dum, för jag ska inte göra så. Den enda som vet vad som avses är den som har skrivit. Själv blir jag ju skogstokig på alla människor som gör sina egna tolkningar av mina texter – och så gör jag likadant själv! Skillnaden är dock att jag inte får nåt behov av att höra av mig till skribenten ifråga. Det gäller tyvärr inte för vissa personer som bara tror att jag älskar, verkligen vill veta, deras åsikter om mitt liv och leverne samt ta emot deras goda råd. Det är liksom kört. Varför kan jag inte bara få skriva av mig?

Jag vet hur det njuts och skrattas åt mig, hånas, rentav, i vissa kretsar. Är man många så är det roligare. Jag vill inte förstöra nöjet genom att till exempel påminna om att jag ändå har gjort några bra saker. Nej, det är en krets, jag kallar den DOF (och jag tänker inte skriva ut vad bokstäverna står för), där man måste ha en syndabock. Frågan är vem som är ”bocken” nu när jag är petad? Det gör mig ledsen och sänkt och även om jag la mig tidigt igår för att jag var trött sov jag dåligt.

∼ ♦ ∼

Måndagsinledning.

Det var skönt att jag slapp gå iväg till jobbet i morse. Det blir lugnare att sitta hemma och jobba efter en tung natt. Dessutom innebar den här måndagen nåt roligt igen på privatfronten – jag skulle på lunchdejt på stan. I samband med den utflykten stod på att göra-listan att försöka plocka ut ett par mediciner. Sånt gör mig alltid orolig, däremot, för det är inte säkert att medicinerna finns. Ibland får man jaga runt på apotek. Visserligen har jag inte helt slut, bara nästan. Men det var lugnt, medicinerna fanns.

Den här måndagen började på vanligt sätt med frukost, medicin, ljus och en stunds läsning. Jag behövde inte tända kökslampan trots att det var mulet ute. Det har också blivit kallare. Termometrarna visade en enda plusgrad 5.45.

Kontorsstolen är fortfarande inte uppackad.

Jag kämpar med en jobbgrej som förhoppningsvis ska göras nästa vecka. Det är tufft och sorgligt. Dessvärre behövde jag besked och det har jag fått tjata om. Sånt gillar jag inte, men i det här läget är det känsligt. Nu är i alla fall hälften spikat, lite mer än preliminärt.

Det kändes ändå lite konstigt att sitta hemma och jobba en måndag, men i stället ska jag jobba på plats på torsdag. Då ska jag få hjälp att ställa in min nya kontorsstol. Jag blir yr i huvudet bara av att titta på manualen… Stolen i sig är fortfarande inte ”uppackad” utan inplastad. Bara det gör att den ser lite skrämmande ut. Kontorsspöket???

Utöver det hade vi två morgonmöten som vanligt. Under ett av dagens möten kände jag att jag gick igång en del, men jag tror att jag behärskade mig. Jag kände mig förminskad och mina handlingar ifrågasatta, bland annat av frasen

”Varför har DU fått det där???

Man argumenterar inte.

Svar på det hade jag och försökte förklara varför jag tyckte att det var viktigt. Men jag skulle släppa det, fick jag till svar. Och man argumenterar inte med en chef, det kan få konsekvenser, har jag lärt mig. Det var uppenbarligen viktigare att prata om en musiktävling på TV, vars samtliga deltävlingar och finalen jag har lyckats undvika i år – HURRA! Tävlingen ger mig obehagliga konnotationer. (Googla på ordet om du inte begriper det! Jag orkar inte vara kommunikatör 24 timmar om dygnet.) Jag kan berätta privat och enskilt varför (skälen till obehaget) om du skulle vara superintresserad, kära dagbok, av mina känslor och åsikter. (Jag hör massorna skrika om mer information – NOT!)

Låt mig säga som så att det var lite skönt att gå iväg på lunchträff… Under knappt en och en halv timme fick jag ett härligt energipåslag av författaren och vännen Florence Wetzel. Jag blev så väldigt… glad. Märkligt nog började klädhögen röra på sig när vi närmade oss känsliga ämnen. Tiden räckte inte till för allt vi skulle ha pratat om, men aningen uppdaterade är vi och förhoppningsvis blir det en ny chans senare i år. Torskryggen på The LoCo, salladssallad, bröd, vatten och kaffe var dock inte värt 155 spänn. Sorry, men jag åt inte upp lunchen.

Klädhög.

Energipåfyllaren Florence.

På hemvägen hoppade jag in på apoteket och fick köpte min livsviktiga medicin och en av magmedicinerna. Nu återstår ett par hundralappar till frikort för läkemedel. Jag hann precis hem innan torskryggen kom ut, så att säga. Men jag hade inte behövt stressa hem, för det var en del tekniska problem på jobbet som jag inte rådde över.

Efter avslutad arbetsdag vattnade jag krukväxterna innan jag ställde mig vid strykbrädan. Jag tyckte att jag hade mycket stryktvätt, men den var av arten ”enkel” (bara en skjorta, till exempel) så jag var klar på en halvtimme. Skönt!

Strykning av enkel tvätt pågår!

Mackor till kvällsmat med Hopptimisten och Älskarinnan.

Nån middag gjorde jag inte i kväll. Jag behövde inte fylla på med så mycket energi. Jag hade mest bara ont av hälsporren. Hjärtat hamrade också rätt bra, men det blundar jag som vanligt för. Det fick bli två mackor med makrill och ost och en kaviarmacka till kvällsmat och medicinen.

I afton ska jag läsa. Älskarinnan går mot sitt slut. Möjligen att jag ser första delen av Stenbeck. Om det inte blir som igår och jag lägger mig klockan 21…

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… vad är det för fel på folk? När jag skulle gå iväg på lunchen stötte jag ihop med en granne utanför lägenhetsdörrarna. H*n hälsade och jag hälsade tillbaka medan jag låste. So far so good. Sen tog h*n hissen och åkte ner… Vad hände med frågan:

”Ska du åka med?

∼ ♦ ∼

Livet är kort.