OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Jag visst inte om jag skulle palla, men… jag gjorde det. Jag både tittade på och pallade att se de två första delarna av dokumentären på TV 4 Play om Kim Kärnfalk. Det var oerhört gripande att följa henne och hennes man när de försöker hantera beskedet om Alzheimerdiagnosen och samtidigt leva i nuet. I morrn kan det ju vara försent. Stundtals rann mina tårar ohejdat – och ändå är Kim Kärnfalk ingen person som jag känner. En av hennes låtar spelade dock en stor roll under en kort tid när jag upplevde en passion på ett sätt som jag aldrig har upplevt, vare sig förr eller senare. Men ändå. Ett avsnitt återstår och det ska jag givetvis se. Detta trots att jag vet att Kim Kärnfalk inte blir frisk, hon blir sjukare, förr eller senare. Det finns bara bromsmediciner. Jag är glad för att hon har en kärleksfull man som stannar vid hennes sida och massor av vänner som bryr sig om henne liksom att hon än så länge har musiken. Av hela mitt hjärta önskar jag Kim Kärnfalk ett så bra liv som möjligt, det hon har kvar. 

Igår kväll…

∼ ♦ ∼

Det är MIN dag idag.

Idag är det MIN dag. Den som har en gammal kalender eller almanacka i papper och som känner mig lite fattar. De flesta vet inte eller så vet de och skiter i det. Det borde kanske jag också göra. Men när ingen bryr sig om en får en försöka göra nåt gott av sin egen dag själv. 

Det här var den sista dan jag jobbade innan fem veckors semester tar vid. Ledighet – med allt vad det innebär av bra saker och mindre bra saker. Det ska bli skönt med ledigheten på så vis att jag inte behöver gå hemifrån. Men jag har ju till exempel ingen kärleksfull man vid min sida eller en massa vänner som bryr sig. Däremot har jag mig själv. Och långsamt, långsamt börjar jag hitta mig igen även om livet inte går att backa. Därmed inte sagt att jag inte bryter ihop en stund var och varannan dag. Kriserna de senaste 18 månaderna har varit många och djupa. Kanske inte så långa mer än den i november och december, med ryggontet och de ensamma storhelgerna. Jag har överlevt hittills trots att jag inte vill leva. Överlevt har jag gjort på grund av dig, kära dagbok. Min sanna speaking partner.

MIN dag började som en vanlig fredag. Larmet gick igång 5.45 och jag klev upp och ut i duschen. Åt frukostfil i sällskap med min familj, det vill säga mina söta trägubbar Hopptimisten och Hopptikissen samt min bok på gång. Jag unnade mig en extra jordgubbe i filen, det var ju trots allt MIN dag. Och en av mammas servetter med somriga jordgubbar på satt i servettringen redo att användas. För nu är det sommar.

Fredagsfrukost med familjen och en extra jordgubbe i filen. I servettringen en av mammas somriga servetter.

Se mig!

Hjärtat var lite jobbigt på morgonen. Jag vet inte om det var det på riktigt eller om det var oro – det känns likadant. Jag var också ganska yr, vilket kan bero på antingen blodtrycket eller nån medicin. Det spelar ingen roll, jag vet bara vad jag känner och eftersom inte ens nån läkare bryr sig gör jag inte det heller nämnvärt. När man inte vill leva bryr man sig inte.

Det är så jäkla orättvist, för den som vill leva, den som skulle behöva leva, som Kim Kärnfalk, till exempel, som blir ledsen över att hennes sjukdom i sin tur gör familj och vänner ledsna, borde få det. Och den som vill dö, en sån som jag, borde få det. För jag har verkligen inget att leva för. Inte nåt. Ta inte det ifrån mig genom att säga några ord som blir futtiga, meningslösa och platta i sammanhanget. Sluta trampa på mina känslor! Vill du göra nåt för mig så se mig. Allt annat är försent.

∼ ♦ ∼

Klockan sju satt jag vid jobbdatorn. Tänk att igår fick jag inte ett enda jobbmejl och jag hade bara ett Zoommöte. Skulle den här dan bli likadan? Nej. Jag var tvungen att mejla lite i tjänsten och då fick jag svar. Pratade gjorde jag idag genom datorn, det vill säga via mejl, på Zoommötet var jag tyst. Igår pratade jag IRL med den trevliga personalen vid Korgtassens delidisk och i kassan.

Dagens lunch bestod av rostat bröd och ett kokt ägg, nersköljt med kaffe och mjölk. Givetvis intogs lunchen i familjens sällskap.

Hemmalunch med familjen.

Trots att det var soligt idag skulle jag inte gå ut, bara med sopor och för att vittja postboxen. Det gjorde jag när jag hade ätit lunch. Och kan du tänka dig, kära dagbok, där låg två (2) paket till mig! Det var fina bokpaket med pocketutgåvan av Elly Griffiths Blödande hjärtan och den senast till svenska översatta Gamache-deckaren, Alla djävlar är här, av Louise Penny, båda för recension. Tusen tack till Modernista!

Jag fick till och med två (2) paket idag…

…med detta fina innehåll från Modernista.

Medan jag lunchade fick jag en idé till en aktivitet på eftermiddagen. Idén var att jag skulle äta MIN-dags-bakelsen efter avslutad arbetsdag och se på en gammal svartvit, svensk deckare, producerad flera år innan jag föddes, på SvT. På för-stenåldern, alltså. Jag inser redan nu att den här sommaren inte blir nån gå ut-sommar, för jag vill inte visa mig bland folk. Dessutom har jag det så bra här hemma med mina böcker, viner och en och annan TV-serie. Jag ska läsa, dricka och glo, alltså.

Ulrikafika med jordgubbsbakelse…

…och Damen i svart.

Fredagsmiddagen blev den sedvanliga biten smörgåstårta från Korgtassen och ett glas riesling, dock Ruppertsberger, inte GW:s. Ja, jag åt hela biten. Det blir väl den sista måltiden…

Fredagssmörgåstårta från Korgtassen och riesling till den.

I kväll ska jag njuta av att läsa och se Tyst vittne. Bara vara. Med mig. Det är MIN dag några timmar till.

∼ ♦ ∼

Nej. Inga trauman i sommarprat, tack.

Avslutningsvis… Jag läste Josefin Wicklunds krönika Nej, ditt trauma gör inte sommarpratet sexigare idag på lokalblaskans webbplats. Hela krönikan går faktiskt att läsa, den är inte låst. Visserligen lägger jag ut en hel del trauman här på bloggen i mina dagboksinlägg, men i ett sommarprogram på radion skulle jag aldrig göra det. Sommarpratarna är utvalda för lyssnarnas skull och jag tror att lyssnarna i det här sammanhanget vill bli roade. Kanske är det därför, för alla traumans skull, jag har dragit mig för att lyssna i år, trots intentionen att göra det.

För övrigt är jag jävligt långsint och fortfarande sur på lokalblaskan för att de tog bort min prenumeration bara så där 2009 efter att jag hade haft ett tjänsteabonnemang. Man kunde ha frågat först om jag ville fortsätta. Sen dess vägrar jag att prenumerera. Jag erkänner dock att jag läser rubrikerna på nätet. Men krönikan är helt öppen. Tyvärr kunde jag inte ens gilla texten på nätet, därför lägger jag ut en länk till den här.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.