Där sitter du på din pinne
och här sitter jag på min
Aldrig mer ska vi dela pinne
Bara knasiga gamla skator försöker
dela pinne trots att åren har gått
Jag har druckit vin
Jag är stark
Jag sitter tryggt på min egen pinne
Till dess att det slår mig
att du sitter där borta på din pinne
och här sitter jag på min
Aldrig mer ska vi dela pinne
Då gråter jag en stund
över misslyckandet
att inte klara av att dela
pinne
JUEH
Livet är kort.
OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
Hjärtfrekvensen var oregelbunden och hög igår kväll.
Jag skulle nog inte ha skrivit att kroppen var OK igår. Det var den inte. Kaxig kollade jag hjärtfrekvensen. Den var hög, visserligen inte över 100, men oregelbunden. Och jag kände mig lite skum senare på kvällen. Yrseln var värre, till exempel, och jag var mycket flåsig. Jag tycker inte att en ska bli flåsig när en reser sig från en fåtölj och tar några steg. Skit samma, who cares? Kvällen tillbringade jag mest i fåtöljen där jag läste och drack ett glas rött. Mer om det kommer i ett separat inlägg nån annan dag när jag har provat vinet till nåt ätbart. Det vita vinet, som jag drack till fisksoppan, knackade jag ner några rader om tidigare idag.
Men som sagt, jag satt mest stilla i fåtöljen igår kväll och läste och åt choklad. Det blev bokbyte och jag lämnade de mordiska vinodlarna i Frankrike och tog mig upp till Skottland där en krypskytt härjar i en bok jag fick för recension i veckan.
Bokbyte från en bok om mordiska vinodlare i Frankrike till en krypskytt i Skottland.
Söndagsstart med alltför många mord – och skämt.
Ett hjärta som får jobba hårt och rätt mycket i motvind gör mig uppenbarligen trött. Jag sov elva timmar i natt. Hade jag själv fått välja skulle jag inte ha vaknat idag, men en får inte bestämma om sitt eget liv och död här. Och egentligen vill jag inte dö riktigt än, för jag har en massa spännande böcker att läsa.
Boken jag började läsa igår kväll är skriven på ett helt annat sätt än den jag läste innan, så det gäller att ställa om. Än så länge tycker jag mest att den är pratig och att författaren låter sina karaktärer vara alltför skämtsamma. Det handlar trots allt om mord. Flera mord. Men det är en ny författarbekantskap och jag läser givetvis vidare.
Några större planer för söndagen hade jag inte, bara några måste-grejor. Det regnade och blåste och helst av allt ville jag bara stanna hemma. Men du vet ju, kära dagbok, att jag för det mesta lyckas tvinga ut mig. Redan innan jag flyttade i maj 2024 tränade jag på ensamheten några år. Och ärligt talat är det bättre att vara ensam ensam för då kan jag bara skylla dumheter på mig själv. Jag åt en lika ordentlig frukost idag som igår och tog en dusch efter den för att orka ta itu med som skulle göras.
En rejäl söndagsfrukost med Hopptisarna och Krypskytten.
Först fördelade jag veckans mediciner i min minidosett. Den blev knökfull som alltid. Men mitt nya mål är att må så mycket bättre efter Ingreppet att jag kan skippa en eller två mediciner ganska omgående och kanske ytterligare en ett år senare. Om jag inte dör, förstås. Den risken/möjligheten finns förstås. Och då är det ju skit samma om jag har en knökfull minidosett eller inte. Nån familj har jag inte att oroa mig över heller. Om jag dör så dör jag – och kan skita i allt och alla såsom de flesta skiter i mig. Jag är ju inte nåns familj.
Efter medicinfördelningen klädde jag på mig tröja och skor, rev åt mig paraplyet och gick till närmaste kyrka för att rösta. Jag är inte jätteinsatt i kyrkovalet och vad dess olika partier står för, men jag har gjort en valkompass ett par gånger och läst på lite. Ett och samma parti fick mina samtliga tre röster.
Söndagsfika hemma med familjen och Noisette.
Jag slappade en stund sen hemma, tog en söndagsfika och läste en stund medan tröja, skor och paraply torkade efter den regniga promenaden till och från vallokalen.
Men så upphörde regnet. Jag bestämde mig för att ta en tur med bilen för att ladda dess batteri – och mina. Det blev inte den utflykt jag hade tänkt, för jag kände att det var OK att bara åka en sväng. Och jag hade dessutom planer för kvällen.
Jag var ute och åkte kanske 45 minuter. Regnet höll sig borta och det tackade jag och min rena bil för.
Framåt kvällningen var det dags att dra på sig ytterkläder igen. Jag gick till Byblos för att äta söndagsmiddag. Där var det lugnt och skönt och underbart god mat samt personlig och god service. Jag känner mig alltid välkommen när jag kommer dit. Den här gången åt jag Shish Thaouk, det vill säga kyckling, drack en öl och ett glas rött. Dryckerna var förstås båda libanesiska. Ägaren bjöd på söt dessert och kardemummakaffe. Det var inte så att jag var hungrig när det var dags att lämna. Jag bad dem ordna en skottkärra hem med mig. Men… jag skulle passera Korgtassen på hemvägen och köpa lite tråk fast nödvändigt till veckan. Fil, mjölk, ost, bär och, bara för att vara lite beredd ifall jag blev sugen, fikonmarmelad.
Nu blir det soffa, bok och kanske nåt TV-program. Jobbryggan är packad och rena kläder framhängda, allt för en ny arbetsvecka som jag hoppas få vara med om. För jag vill ju egentligen inte dö riktigt än.
Den kommande veckan väntar möten hela måndag förmiddag, en jobblunch på tisdag med en trevlig arbetskamrat på en annan avdelning, klippning på onsdag efter jobbet och besök av tekniske Stora A här hemma på torsdag.
Livet är kort.
OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
Ett inlägg om ett vitt franskt vin.
Ett franskt vitt vin som smakade beskt till vitlöksrik fisksoppa.
Som bekant handlar jag de flesta viner hos Vinoteket. Jag gillar att köpa en låda med blandade viner. Eller… hittills har jag bara köpt italienska och mest röda. Nu sist blev det dock en större geografisk spridning på vinerna, liksom även färgmässigt.
Jag äter ganska ofta fisk och skaldjur och då passar vitt vin bäst. På lördagskvällen dukade jag fram fisksoppa från Korgtassen och till den vitlöksbaguette med extra olivolja på assietten. Då passade det bra att öppna en flaska Domaine d’Agel Cuvée Sainte Louise Blanc 2023 och prova ett glas till maten.
Vinet kategoriseras som torrt och medelfylligt med hög fruktsyra, friskt och fruktigt. Det är gjort på druvorna colombard och grenache blanc. Druvsorterna säger mig ingenting.
Vinoteket rekommenderar vinet till skaldjur som räkor, pilgrimsmusslor och ostron eller som vegetariskt alternativ, en sallad med getost, päron och rostade nötter. Jag åt alltså fisksoppa med ganska mycket vitlök i.
Alkoholhalten ligger på 12 procent, om sockerhalten hittar jag ingen information. Vinet var nedsatt i pris från 149 kronor flaskan till 99. Det finns inte att köpa på Systembolaget.
”Doften bjuder på en nyansrik arom av citrus och aprikos, där inslag av gula äpplen ger en livlig fruktighet. En subtil floralitet med toner av mandelblom ger doftprofilen en lätt och inbjudande touch […] Smaken är välbalanserad och medelfyllig, med en fin struktur där de citrusfriska nyanserna harmoniserar med smaken av mogen aprikos och krispiga äpplen. Ett lätt floralt inslag av mandelblom ger en silkeslen, frisk eftersmak som dröjer kvar. Vinets syra lyfter fram fruktigheten […]
Nä, aprikos känner jag inte vare sig i doft eller smak. I stället hittar jag päron. Och citrus, förstås. Eftersmaken är lång, men blir nästan lite besk efter den vitlöksrika soppan. Jag tror att vinet kanske passar bättre till skaldjur och eventuellt smörgåstårta.
Toffelomdömet blir medel.
Livet är kort.
OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
Ett inlägg om den andra delen i serien om kriminalteknikern Enzo Macleod.
En serie jag har börjat köpa på mig är Peter Mays böcker om kriminalteknikern Enzo Macleod, skotten som flyttat till Frankrike och har gett sig den på att lösa sju kalla fall. Jag har verkligen inte läst böckerna i ordning, vilket ställer till det eftersom de också handlar om Enzos familj och hans relationer. Eftersom sånt är sekundärt för mig har jag inte brytt mig. I september nätshoppade jag två böcker i serien och nu har jag läst Döden i Gaillac, den andra delen.
Den här gången har Enzo Macleod rest till Gaillac i sydvästra Frankrike. Här hittades Gil Petty, USA:s mest uppburne vinskribent, upphängd på en vingård, iklädd en ceremoniell dräkt och med kroppen marinerad i rött vin. Enzo letar efter motivet till mordet i Gil Pettys vinrecensioner, texter som antingen kunde lyfta en vingårds rykte till skyarna eller krossa det. Men redan i början upptäcker Enzo att vinodling inte är nåt fridfullt. Här finns mycket rivalitet. Dessutom vill nån stoppa honom, kanske till och med mörda honom.
Snacka om en bok som passar mig perfekt – den handlar ju om vin! Samtidigt är den spännande och huvudkaraktären Enzo blir nästan av med livet redan i början. I övrigt gillar jag det totala – det handlar om brott, men lika ofta om god mat och vin i den här serien. En hel del relationsbitar förekommer som tidigare nämnt också. Enzo är lite av en kvinnokarl, kjoltygen tycks falla för honom. Kanske är han intressant för kvinnor, jag vet inte, jag är immun. Han har dock synpunkter på vilka män kvinnorna runt honom dejtar – medan de har motsvarande synpunkter på honom. Jag såg också ett par omdömen om boken hos Bokus där läsarna kallar Enzo gubbsjuk. Det tycker jag är jävla löjl! Det finns rätt många gummsjuka kvinnor i litteraturen också, men begreppet gummsjuk tycks inte existera. Jag tycker om karaktären Enzo för att han skildras som kompetent, envis och modig.
I slutet blir det riktigt spännande, men tyvärr slutar det inte som jag hade hoppats. Det slutar… konstigt.
Toffelomdömet blir högt.
De här böckerna ingår i Enzo Macleod-serien:
Livet är kort.
OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
Fredagsfest med deckare i bokform (och på TV), ost, kex och bardolinovin.
Nä nån jävla fritidspedagog är jag inte. Jag var faktiskt ihop med en sån ett kort tag för många år sen. Det var väl en av de mest overksamma människor jag har mött. Hon gillade att dricka öl och gjorde otroligt god kyckling, minns jag. Annars är det preskriberat.
En fritidspedagog borde vara en påhittig mänska. Det är jag inte heller. Men jag försöker. Jag tvingar mig att göra saker, normala saker, och till och med inför mig själv kan jag låtsas att allt är bra, att jag mår finfint. Igår kväll ställde jag till en fredagsfest med ost, kex och bardolinovin. Jag gissar att jag blev inspirerad av boken jag läser. Döden i Gaillac utspelar sig bland vinodlare i Frankrike och på var och varannan sida provas det viner. Visst skulle jag vilja gå på vinprovning igen. Vinklubben Tre kronor ordnar såna bra, roliga och intressanta provningar. Men hur kul är det att gå ensam? Så jag drack mitt vin på egen hand, tuggade på mina ostbitar med egna tänder och såg två avsnitt av nån gammal brittisk deckare på TV igår. Fredagsfest.
Lördagsstart med vindoftande spänning och kaffe på sängen.
Det blev en del vin igår… Dels ett glas riesling till maten, dels två glas bardolino till ostarna. Ovanligt mycket för mig, jag har dragit ner rejält på alkoholhaltiga drycker överlag. Kanske var det därför jag sov så gott i natt. Jag gick och la mig vid 23-tiden, vaknade till för att ta morronmedicinen 6.45 och somnade om. Strax efter klockan åtta vaknade jag till den här lördagen på riktigt. Då hade jag alltså sovit ungefär nio timmar. Vilken jävla bäääbis, va?!
Jag tittade ut genom mina fönster i arbetsrummet och gästrummet och noterade att det regnade. Då kunde jag med gott samvete backa tillbaka till bingen och starta min lördag vuxligt med läsning och kaffe på sängen fram till klockan tio. Sen satte jag mig vid skrivbordet och datorn i arbetsrummet för att knacka ner några rader här om mitt spännande liv med fredagsfester, litteratur och väder. Eller… jag tog reda på gårdagens färggranna tvätt först. Jag älskar orange, färg, vilket somliga inte tror – jag är ju rätt färglös som person. (Det är sällan nån som glor på mina strumpor…) OM jag ska be Omma Moon nån gång att måla mitt porträtt ska jag definitivt ha orange på mig.
Men jag behövde göra nåt utanför hemmet för att få lite stimulans. Jag åt en rejäl frukost och tog en dusch innan jag for ut med bilen. Tillsammans med bilen känner jag mig trygg så tillvida att jag inte behöver stanna, kliva ur och göra nåt om jag inte vill. Jag kan bara åka ut och åka hem igen. Då slipper andra se min ensamhet.
En rejäl lördagsfrukost med Hopptisarna och Döden i Gaillac. Dock inget vin mer än litterärt…
Jag bestämde mig för att åka till två ställen, Ulva Diversehandel och Loppismagasinet. Då skulle jag få lite ljus och luft också. För jag hade bestämt mig för att kliva ur bilen. Märkligt nog var det väldigt varmt, kvavt. Det regnade inte och solen visade sig bara då och då. Jag fick sänka värmen i bilen.
En ensam.
När jag kom fram till Ulva kvarn upptäckte jag på andra sidan vattnet en figur som jag tyckte såg ännu mer ensam ut än jag själv. Fast inte kände jag nån tröst i den anblicken, jag kände mig bara mer sorgsen. Nåja, det var inte Näcken i vart fall, för personen var påklädd och utan fiol.
Inne på diversehandeln fanns många fina saker. Jag är sugen på sockerlådor och liknande, men de är dyra. En grej hittade jag i alla fall som fick följa med hem, en Muminmugg med Muminhuset på – och etikett.
På Loppismagasinet fanns också många fina saker, men ingenting fick följa med hem, varken fiskformen eller nåt orange.
Sen tyckte jag att jag hade gjort den sociala biten för idag och åkte hem. Det var fikadags och jag dukade fram min Noisette från Butiken på hörnet och glufsade i mig tillsammans med Hopptisarna och Döden i Gaillac.
Lördagsfika med Hopptisarna och Döden i Gaillac.
Därefter tog jag ett varv med vattenkannan innan jag och boken la oss på soffan. Jag hade tagit fram vitlöksbröd ur frysen på tining till kvällens middag, fisksoppa från Korgtassen, så jag kunde bara slappa och ta det lugnt eftersom både soppa och bröd bara skulle värmas. En flaska vitt låg redan på kylning.
Soppan var lika krämig och god som vanligt. Till brödet hällde jag lite olivolja från Lännabruk på assietten. Allt var mycket gott. Och soppan var härligt färggrann.
Och nu sänker sig mörkret och lördagen har blivit kväll. Vilt festande blir det inte, men jag luftar en flaska rött ifall jag vill ha ett glas senare.
Idag har jag mått ganska bra kroppsligt, men jag har varit trött och yr och ganska flåsig. Har fått mer ont i ett finger och svårare att böja det. Blåmärket på foten är ännu lite blekare idag, tackar som frågar (ingen idag, en i torsdags). Det gjorde inte ont att gå, så i morrn, när jag ska rösta i kyrkovalet, går jag till vallokalen.
Livet är kort.
OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
Solig fredag – till att börja med, i alla fall. Men det har blivit kallt. I natt sov jag för första gången på länge med stängt fönster. Tio grader var det ändå i morse. Himlen blev snart ljusblå, solen tittade fram och vinden tog i. Inte heller idag skulle jag traska iväg till jobbet, men det var nästan så att jag behövde göra det. Ett system krånglade och när det inte fungerar kan det vara svårt att jobba på distans för att jag inte kommer åt vissa delar. Jag felanmälde givetvis och jobbade med det jag kunde jobba. Det var tur att jag behöll lugnet – jag kunde ändå inte göra nånting åt de tekniska problemen mer än felanmäla. Efter nån timme funkade systemet som det skulle. Jag hade grundat med frukost och en lugn stund med läsning innan, vilket var tur. Boken jag började läsa igår, Döden i Gaillac, utspelar sig bland vinodlare i Frankrike. Passande, eller hur, kära dagbok?!
En lugn början på fredagen med fil, Hopptisarna, tända ljus och ett mord bland vinodlare i Frankrike.
Idag hade jag mest diverse inläsning att göra, bland annat underlag inför ett kvartalsmöte på måndag. Artikeln är ju ivägskickad på fakta- och citatkoll och jag har bett att få den åter måndag eftermiddag först.
Gubbarna utanför på gatan körde igång tidigt med busshållplatsarbetet. Det låter lite grann från maskinerna, mest låter gubbarna, som sagt, trots att det stundtals bara ser ut som om de står och glor ner på gatan. Före lunch slutade de att arbeta.
Tre gubbar tittar på gatan.
Förmiddagen bestod av två Zoommöten och sen kunde jag jobba på med det jag skulle fram till lunch. Dagens lunch bestod av mackor och ett kokt ägg. Jag skippade nån varm kopp dels för att det var ganska soligt och varmt vid köksbordet, dels för att jag hade en smörgåstårtbit till kvällen och en ska inte överdriva.
Hemmalunch med mackor och ägg tillsammans med Hopptisarna och Enzo Macleod.
Friskvårdspromenaden blev inte heller nån överdrift. Jag styrde stegen som vanligt till Butiken på hörnet. Passade på att ta en bild på bygget vid S:t Olof-övergången och tog den bakom ett urskitigt plastfönster. (Inte Trillers!) Inne på butiken fick jag veta att arbetet stod stilla på grund av att pålningsmaskinen är trasig. I helgen stoppas tågtrafiken norrut igen. Då ska befintliga spår rivas och nya tågväxlar installeras. Skiter jag fullständigt i. Jag åker vare sig buss eller tåg. Men en helg utan Noisette är ingen bra helg. Två snigg-orange fick följa med hem, en till lördag och en till söndag. Till dem spännande läsning – och helgen är räddad!
Det går ingen nöd på mig och jag känner mig hyfsat fri.
När jag ändå gick ut från hemmet passade jag på att gå med sopor. Och när jag kom hem startade jag en maskin tvätt. Det blir mer tvätt i helgen, men några andra planer har jag inte. Som vanligt haglar inga inbjudningar från så kallade vänner över mig och jag har slutat höra av mig – är en vän med nån så är en två och då är det inte bara en som ska stå för kontakterna. Men det går ingen nöd på mig, jag har godsaker att äta och läsa och klarar mig fint utan människor.
Sammantaget har jag mått ganska bra idag. Blåmärket på foten är något mindre och jag tänker inte kontakta vården om det. Trött har jag varit, men inte slagen av tröttma, bara trött för att jag vaknade tidigt, klockan fem, i morse. Visst saknar jag nån understundom, de flesta stunder dock inte alls. Jag känner mig hyfsat fri att göra som jag vill i tillvaron. Det går bra. Jag kan tända lampan och läsa i sängen klockan fem på morronen om jag inte kan sova utan att få dåligt samvete för att jag stör nån. Det går också bra att lura till en stund på soffan efter avslutad arbetsdag och -vecka utan att nån blir sur för det.
Ibland saknar jag nån att äta tillsammans med. Men vet du, kära dagbok, det går lika bra med selleri Hopptisarna och en spännande bok, kanske klassisk musik. I kväll bestod middagen av smörgåstårta och riesling. Medan jag åt läste jag om en obduktion där offret hade drunknat i… rödvin… Lite senare i afton kan det bli ostar och ett glas rött. Jag måste ju få prova vinet till ostar också, inte bara pizza. Och jag tänker inte dränka mig i vinet, bara ta ett glas eller möjligen två.
Fredagsmiddagen, smörgåstårta från Korgtassen och ett glas riesling, intogs medan jag läste om en obduktion av ett offer som hade drunknat… i vin…
Avslutningsvis… det verkar inte hända så mycket med busshållplatsbygget, det vill säga det går inte så snabbt. I mitt köksfönster, däremot, har alla tre Saint Pauliorna bestämt sig för att blomma. Jag har två olika blå varianter och en ljusare lila. Häftigt att de blommar i september.
Livet är kort.
OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
En ljus torsdagsmorgon med en tunn, tunn månskära.
Nej nån vinprovning blev det inte igår kväll heller. Jag var bara trött och låg på soffan och läste. I natt sov jag dåligt och undrade om det möjligen var fullmåne. Det var det inte – i vart fall inte när jag klev upp i morse. Himlen var ganska ljus och när jag kikade över gården och hustaken såg jag en tunn, tunn månskära. Det skulle vara en mulen dag idag, inte så varm och det stämde. Ganska tidigt började det blåsa också. Kring lunchtid var det soligt, på eftermiddagen började det regna.
Men idag hade vädret inte nån betydelse för mig och min klädsel. Jag jobbar ju hemifrån torsdagar och fredagar i vanliga fall. Den här veckan är det ”i vanliga fall”. Än så länge sitter jag i ful och trasig tischa (hålen sitter under armarna och är osynliga under Zoommöten om jag inte vevar omkring med armarna som en väderkvarn) och shorts när jag jobbar hemifrån. På fötterna har jag strumpor. Stilikonernas stilikon, med andra ord.
Propp eller biverkning?
På tal om fötter upptäckte jag ett stort, brunt blåmärke på högerfoten när jag skulle duscha. Märkligt att det var på den foten eftersom jag har ont i den andra foten, på exakt samma ställe. Blåmärket gör inte ont alls. Jag funderar dock på om det är en propp eller bara en biverkning av en av mina mediciner… Vem finns att fråga? Google.
Vid frukostbordet satt jag och läste som vanligt. Jag kom snabbt en bra bit i Murarna mellan oss. Bokens omfång är på 387 sidor och jag hade redan läst över 200 av dem i morse. Egentligen ville jag inte jobba alls den här torsdagen utan läsa. Planen var att skriva artikeln på förmiddagen, granska den och korrläsa den efter bästa förmåga för att skicka över den till dekanen jag intervjuade igår för fakta- och citatgranskning innan arbetsdagens slut. Tyvärr höll min dator på att hämta uppdateringar och krävde då och då att jag startade om den, men jag ville inte göra omstarten innan jag hade skrivit min artikel. Jag fick helt enkelt vara alert och observant och mota omstartsförsöken till dess jag var klar med artikeln. Jag började dock inte skriva texten förrän efter morgonmötet.
Torsdagsfrukost med Hopptisarna och en bok som jag bara ville fortsätta läsa.
Tidig utsikt från arbetsrumsfönstret… Busshållplatsen byggs på trottoaren nedanför. Som tur är finns en bit gräsmatta emellan.
Jag kunde arbeta lugnt och metodiskt idag. Eftersom det inte var pratigt omkring mig och jag själv inte hade nån att prata med fick jag arbetsro. Artikeln var klar och översänd för fakta- och citatgranskning redan före lunch. Det var bara stökigt utanför arbetsrumsfönstret (busshållplatsbygget). Jag hoppas verkligen att de snart blir klara. Hur lång tid kan det ta att bygga en busshållplats, liksom? Några arbetare var inte på plats förrän vid åtta-tiden. Då hade jag jobbat en timme redan… Hållplatsen ska tydligen ligga på trottoaren utanför huset där jag bor. Det är tur att det åtminstone är en gräsmatta emellan. Vem fan vill ha en busshållplats precis utanför sitt hem? Inte jag. Jag åker aldrig buss numera. Tror de flesta i mitt hus går eller cyklar. Sen kan det finnas en och annan med färdtjänst. Men jag är väldigt glad att jag bor ganska högt upp så att jag slipper höra så mycket oljud från folk och trafik. Vägarbetare kan förstås gapa rätt högt till varandra… Just saying…
Redan i morse bestämde jag mig för att vara duktig och laga mat i kväll. Ur frysen tog jag fram en bit kycklingstekkorv för tining. På så vis kommer jag inte undan utan att mat måste tillagas. Här slängs nämligen nästan inga livsmedel.
Kycklingstekkorv på tining.
Men före middag kommer lunch. Jag kände mig lite frusen idag. Därför kompletterades ägget och mackorna med en mugg Varma koppen sparris. Märkligt nog blev det en solig halvtimme vid köksbordet under lunchen med Hopptisarna och Murarna mellan oss.
Hemmalunch och en solig halvtimme med Hopptisarna och Murarna mellan oss.
Efter lunchen jobbade jag en stund till och tog sen en friskvårdspromenad. Jag passade på att handla lite på Korgtassen på tillbakavägen. Det blir fisk i helgen, det vill säga smörgåstårta i morrn och fisksoppa på lördag. Vilken tur att Korgtassen har så god mat! Dessutom var tjejerna som jobbade idag extra snälla och hjälpte tant som glömt brillorna hemma att kolla ett bäst-före-datum. Det är det där lilla extra som gör att man återvänder. TACK!
Shortsen byttes mot jeans givetvis när jag gick ut. När jag återvänt hem hoppade jag i ett par längre hemmauniformsbyxor. Jag gjorde också uppdateringarna på datorn, men även på mobilerna.
Kvällsmaten blev den tänkta, det vill säga kycklingkorv och makaroner. Som vanligt gjorde jag för mycket mat, så det en matlåda förpassades till frysen.
Kycklingkorv och makaroner med Hopptisarna och slutet av Murarna mellan oss.
Och medan jag åt läste jag ut den psykologiska thrillern jag vann för ett tag sen. Det har trillat in ett par spännande titlar för recension, men jag tänker bryta av med en Peter May-deckare som jag köpte i början av september. Döden i Gaillac handlar om ett mord på en vinskribent… Bäst en aktar sig, med andra ord. (Jag skriver numera inte så ofta om viner, mer om böcker).
Bokbyte från en psykologisk thriller i Sverige till en deckare om ett mord på en vinskribent i Frankrike.
Avslutningsvis… dagens andra bästa (förutom servicen på Korgtassen): det låg ett paket till mig i postboxen från Modernista. Förlaget överraskade mig med ett recensionsexemplar av M.W. Cravens bok Krypskytten. Det tackar jag mycket för! (Och så tänker jag att om det är en bra serie vill jag ju skaffa de tidigare böckerna i den.)
Livet är kort.
OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
Ett inlägg om en vinstbok.
Ibland har även en sån som jag tur! Hos Helens boktips på Instagram vann jag i september 2025 en bok. Den 10 september hittade Johanna Sernelins bok Murarna mellan oss hem ner i min postbox. Boken var fint paketerad i silkespapper tillsammans med ett kort och ett bokmärke – och en hälsning från författaren. Hälsningar i böcker ger alltid pluspoäng. För mig blev det en bra början på en ny författarbekantskap. Tack till författaren och Helen!
Journalisten Jonas får ett samtal från ett kvinnofängelse. Carina Falkman, livstidsdömd för mordet på sin man, vill berätta sanningen. Men varför har hon väntat i 20 år? Jonas börjar nysta i fallet. Den som möjligen kan veta nåt är Carinas dotter, var hon nu är. Carina hoppas förstås att dottern ska förlåta henne. Det som kan leda till detta är att sanningen kommer fram. Men sanningen kan också föra med sig vissa konsekvenser, inte bara för den som har ljugit…
Jag blir förvånad för jag inser att jag plötsligt har läst en tredjedel av boken på knappt nån tid alls eftersom natt och arbetsdag kom emellan. Det är ett tecken på att jag gillar boken och att den är skriven på ett sätt som passar mitt sätt att läsa. Ibland brukar det vara journalisters sätt att skriva skönlitteratur på som tilltalar mig mest, men den bakgrunden har inte Johanna Sernelin – hon är socionom och författare, med debut 2022. Språket flödar lätt och tjusigt över sidorna, stundtals nästan poetiskt utan att bli omständigt. Och så mitt i detta det hemska mordet som skedde för länge sen och mördaren, maka till mordoffret och mamma till en dotter som också drabbades hårt av mordet på sin pappa.
Ganska tidigt gissar jag hur en sak ligger till – och jag gissar rätt. Det kan ha att göra med att jag som läsare får flera karaktärers vinklar av det som skett. Men det jag inte begriper är mammans, Carina Falkmans, skäl till att vilja få fram sanningen. Fast ju längre jag kommer i boken desto tydligare blir det att alla inblandade har hemligheter – och kommer från mer eller mindre trasiga familjer. Dessutom döljer de detta. Att undanhålla sanningen hjälper inte, som bekant. Författaren skildrar det suveränt bra, liksom karaktärernas känslor och mående. Ellens och Jonas förhållande är väldigt nära och realistiskt beskrivet.
Jag läser den här boken snabbt. Det blir en riktig berg-och-dalbane-resa. Vissa saker listar jag ut i förväg, men långt ifrån alla och framför allt inte slutet, som är mycket känslosamt. Då är det en bra bok och omdömet blir därefter.
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
Det här med matlagning… Asså, det är inte min grej. Men jag skulle behöva bli bättre på det, av hälsoskäl. Och jag gillar ju att äta mat, god mat, inte äcklig. Varför kan jag inte gilla att laga mat? Jag har aldrig gjort det. Bortskämd har jag blivit genom åren. Min mamma var visserligen ofta på sjukhus när jag var barn, men när hon inte var det utan var hemma lagade hon mat. God mat. När jag gifte mig var det med en kvinna som gått det som kallades ”köttbullelinjen” på gymnasiet. Hon var också en mycket god matlagare. Min förra fästmö är den klaraste stjärna vid spisen. Men jag… jag är totalt värdelös. Hemma har jag en massa böcker. Jag har också ganska många kokböcker… Jag kanske skulle bläddra lite i dem för att få inspiration. Böckerna nedan har jag dock inte. De ligger på disken i restaurangen på jobbet.
Kokböcker finns det gott om… Dessa ligger dock i restaurangen på jobbet.
Dagens frukost blev ingen större variation jämfört med igår. Men morronen var mörk och idag var det nödvändigt med tända ljus. Jag har börjat läsa en ny bok, boken jag vann på Insta. Det är en psykologisk thriller. Mordet med stort M skedde 20 år tillbaka i tiden och nu vill mördaren, som sitter inne, säga sanningen genom en journalist. Jag är precis i början av boken, men den verkar bli riktigt bra.
Mörk onsdagsmorgon med tända ljus och psykologisk thriller samt Hopptisarna, förstås.
Idag hade jag en intervju på jobbet redan klockan åtta. Men det passade mig bra, för jag är morronpigg. Ska jag gå till jobbet och jobba brukar jag anlända runt 7.30, jobbar jag hemifrån börjar jag redan klockan sju. Personen jag skulle intervjua är bland annat hjärnforskare. Nu var det emellertid inte den forskningen vi skulle prata om, men du kanske kan föreställa dig vilket spännande samtal det blev.
Resten av arbetsdagen blev inte fullt lika spännande. Jag deltog i två möten och åt sedvanlig jobblunch vid skrivbordet. Eftermiddagen ägnade jag åt att skriva rent mina anteckningar från intervjun. Artikeln tänker jag skriva när jag jobbar hemifrån i morron eller på fredag. På jobbet får man ingen skrivro.
Sedvanlig skrivbordslunch, men med min senaste bok på gång.
Mycket trött kom jag hem efter jobbet. Jag laddar för att skriva artikeln i morrn och hoppas att vägarbetet utanför inte låter för mycket. I värsta fall får jag sitta vid köksbordet och skriva.
På tal om köksbordet… Jag behövde ju äta nåt i kväll… GAH! Fantasin är lika med noll. När en är ensam är det liksom inte heller lika roligt att äta, eller ens viktigt. Det fick bli grillade kycklingkorvar med bröd, bostongurka och räksallad. Då fick jag i alla fall i mig varm mat idag. (Jag hör jublet…)
Fantasifull och spännande middag, eller hur? (<== ironi)
I kväll blir det soffan och läsning. Det är tillräckligt spännande saker för mig.
Nu väntar två dars arbete på distans. Det känns skönt, för det har varit två intensiva veckor, med många aktiviteter och jobb som jag blir trött av. Jag tänker att jag får fokusera på jobb torsdag och fredag och ta det mest lugnt i helgen. Kanske bara tvätta. Och rösta i kyrkovalet på söndag, förstås!
Livet är kort.
OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
Ytterligare en regnig natt och en vardag där vädret inte kunde bestämma sig. Jag hade svårt att somna igår kväll, vilket gjorde att jag var trött i morse. Men upp kommer jag alltid. Idag stod det avdelningsdag hela dan på agendan. Den började senare än en vanlig arbetsdag och på ett hotell närmare hemmet än jobbet, så jag kunde ta det lite lugnt på morgonen. Jag betade av ett par jobbmejl efter frukosten med mera och noterade att vägarbetet utanför startade en kvart över sju. (Fy fan så Uppsala jävla kommun ställer till det. Jag vill inte ha nån jävla busshållplats utanför huset. Varför får inte vi som bor här komma till tals om placeringen?) Ja, jag åt frukost som vanligt hemma, men vi skulle också få förmiddagsfika med mackor, en andra frukost. Vis av erfarenhet vet jag att luncherna är sisådär, så det var därför jag grundade rejält.
Tisdagsfrukost hemma med familjen och tända ljus.
På hotellet var det annat ljus än levande. Det blev en stunds sittning och socialprat innan vi fyllde lokalen vi hyrt.
Annat ljus än levande.
Därefter vidtog avdelningsdagen med olika föredragshållare och ett grupparbete. Jag varken kan eller vill berätta så mycket om detta, men det handlade om ett nytt system som ska införas, service och bemötande, kommunikationskanaler och nya riktlinjer. En del kändes klarare och tydligare, annat blev mer förvirrat trots att jag ställde en detaljfråga.
Jag tyckte att vi åt nästan hela dan. Ostmackorna till förmiddagsfikat var goda, lunchbrödet urgott, lunchen gryta med obestämbar fisk (nej, jag åt inte upp) och till eftermiddagsfikat saknade jag… vin. Lemonaden var ändå rätt fräsch.
Tre varor stod på lappen, men lappen låg hemma. Jag fick i alla fall två rätt av tre.
Det var aviserat AW efter avdelningsdagen, men jag skippade den eftersom jag har en tidig intervju i morgon och dessutom väntad hem en leverans i kväll – nån gång mellan 17 och 22. Hemleveranser är inte det lättaste här. Uppsala jävla kommun hade under dan grävt lite mer på gatan utanför, stängt av rätt bra och lämnat en smal passage för oss som behöver ta oss in i huset där vi bor.
På vägen hem gick jag in till Korgtassen för att handla. Handlingslappen låg hemma och jag hade glömt att fota av den. Det jag mindes var att det stod tre saker uppskrivna. Det var inte de tre varor jag kom hem med – flingor, choklad och Bregott havssalt – men två av tre rätt är ändå godkänt när en har glömt lappen.
Rara T ringde när jag hade kommit hem och precis börjat jobba lite. H*n ville glassfika med mig, men jag var ju tyvärr inte på jobbet. Det får bli en annan dag.
I postboxen låg en trevlig överraskning i form av ett brunt paket. Paketets innehåll var givetvis en bok, Sebastian Johans bok Svanhopp: roman om död far. Jag hade bett Nirstedt/litteratur om ett recensionsexemplar och det var det som hade kommit. Bokens omslag är dock mer turkost än vad min mobilkamera lyckades återge här. Sorry! Men tack till förlaget för boken!
Och framåt kvällningen blev det bokbyte eftersom jag läste ut polisromanen från Malmö som jag fått för recension. Nu ska jag läsa boken jag vann på Instagram, en psykologisk thriller om en morddömd mamma och en journalist som jagar sanningen.
Bokbyte från en polisroman till en psykologisk thriller.
Asså särskilt hungrig var jag inte i kväll heller, så jag fick köra en repris på gårdagens kvällsmat. Det var helt OK med smörgås idag igen. Men jag piffade till det hela med lite krämig potatissallad som var kvar sen i lördags och några tomater.
Tisdagskvällsmat med familjen, uppiffad med krämig potatissallad, tomater och tända ljus.
Avslutningsvis… En kvart över sju i afton levererade ett bud en låda viner från Vinoteket. Jag hade beställt septemberdealen 2025. Den bestod av nio flaskor vin, varav sex flaskor rött, två flaskor vitt och ett bubbel. Och nej! Det var inte bara italienska viner. Två rödingar och två vitingar är franska, två rödingar spanska, en röding är portugisisk och en röding och ett bubbel är italienska. I afton blir det dock ingen provning, jag har en tidig intervju på jobbet i morrn. Men det är ju lillelördag i morron, onsdag, kväll och då kan det hända att jag öppnar en flaska. På kvällen äter en ju inte frukost…
Livet är kort.
En rätt tjock tant (?) som är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är tanten from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Hjärtat är det sämre med.
Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig.
Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till
mejlaulrika(snabel-a)gmail.com
Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte!
Om du ser annonser här i högerspalten och mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry! Skaffar du ett WordPress-konto slipper du se dem.
Twinglylänkare
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 