Ett inlägg om en märklig historia.
Min chef delar ibland ut sommarpresenter. I mitten av juni, vid terminens sista avdelningsmöte, fick vi alla var sin bok. Det jag gillade skarpt med detta är att chefen faktiskt gjort ett personligt urval åt var och en. Ingen jädra massutdelning, alltså. Jag fick Anneli Jordahls bok Björnjägarens döttrar: en berättelse om sju systrar. Den började jag läsa veckan innan jag skulle gå på sommarsemester, passande nog.
Den beryktade björnjägaren har sju döttrar. Skvallret och ryktet om dem var vida och meningarna gick isär. Levde de verkligen på helt egen hand ute i vildmarken? Där jagade, badade och brottades de – och drack sig fulla på hembränt. Så bestämmer sig en kvinna för att nedteckna systrarna Leskinens historia i hembygdsföreningens årsbok. Hon ville veta varför de betedde sig som pojkar och varför de inte gick i skolan.
Det här är sannerligen en märklig bok. Författaren är inspirerad av Aleksis Kivis finska romanklassiker Sju bröder, som jag dessvärre inte har läst. Sju bröder sägs vara lite av en allegori över finländarnas övergång till jordbrukare. Den är en av de första romaner som skrevs på finska och har därför en speciell plats i Finlands litteraturhistoria.
Men Anneli Jordahls bok handlar om sju systrar som överlever sina föräldrar och tvingas ta ansvar och växa till sig för att fortsätta överleva. Det är verkligen en underlig systraskara. De är totalt obildade och oskolade, men för den skull inte dumma. Jag undrade när i tiden berättelsen utspelar sig, men efter cirka en tredjels läsning av boken inser jag att det måste vara i nutid. (Det framgår också av baksidestexten.) Det skrivs om SUV:ar, fyrhjulingar, digitalt, ostbågar, chips, mobiltelefoner med mera.
Det blir sannerligen en annorlunda resa att läsa om de här sju systrarna som bosätter sig i vildmarken, men tvingas konfrontera sig med stadslivet för att överleva.
Språket är nästan finländskt korthugget i boken. Jag är ovan vid detta och har lite svårt att hänga med. Samtidigt inser jag att det är väldigt skickligt skrivet. Jag känner karaktärernas lukter, ser dem framför mig som skitiga trashankar med ett sällan skådat jävlar anamma.
Anneli Jordahl är ingen ny författarbekantskap. Jag har tidigare läst hennes bok Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) som är en historisk roman med verkliga karaktärer i persongalleriet.
Toffelomdömet blir det högsta.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Det är roligt att upptäcka författare med koppling till ens hemstad. Ofta figurerar då hemstaden, i det här fallet Motala, förstås, i deras böcker. Under min konvalescens efter handoperationen i februari upptäckte jag 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 