OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Som jag.

Jag har lite svårt att hålla ihop mig. Men tack och lov har jag inte brutit ihop än. Det är bara jag själv som kan fånga upp mig och jag känner mig ganska svag nu. Som en krossad ruta med tejp som hindrar glaset från att trilla ner på marken. En ruta som väntar på att bli utbytt.

Det finns fortfarande ingenting som jag kan säga att jag lever för. Jobbet sätter vissa rutiner för vardagarna, det är det enda. Helgerna blir allt mer… anarki. Jag orkar inget, vill inget, sitter ofta apatisk och stirrar rakt fram. Det är tur att jag känner ett visst ansvar för bilen så att jag åker ut ett par svängar på helgerna. Spelar hög musik och känner mig… normal. Sen återvänder jag till tysta rum och timmar som ska passera innan jag får gå och lägga mig. Tyvärr vaknar jag varje morgon. Och så dessa krämpor. Foten är inte bra, knäet inte heller. Magen… runt medel. Jag kan bara hoppas att hjärtat stannar när jag är hemma så att ingen försöker starta det. Jag vill inte. Jag har gått sönder

∼ ♦ ∼

Hårigt och no happy place

I morse sov jag till klockan fyra i alla fall. Nä, jag gick inte upp då utan låg kvar i sängen. Gissningsvis slumrade jag lite då och då. Jag sover verkligen dåligt just nu, men den gångna natten var bättre än den innan. Morgonen var kall och mörk först. Jag tände ljuset i stumpstaken till frukosten. Fil med banan och svarta bär. Jag rensade bort de mest luddiga ur asken. Björnbär är mina favoriter, men de blir snabbt mögliga. Igår kväll började jag läsa Segelmakarens söner. Jag är glad att jag köpte den boken, den är spännande från start.

Tisdagsfrukost utan håriga bär i filen, men med levande ljus, Hopptisarna och Segelmakarens söner intill.

Håriga flaskor, men jag önskar att jag hade a happy place.

På vägen upp till jobbet mötte jag ingen trevlig människa, bara h*n som ser ut som en mobbare. Ja, jag är fan fördomsfull och dömer ofta hunden efter håren. Vid O’Connor’s stannade jag för att ta en bild på en skylt. Tänk om jag hade a happy place nånstans. Bara nånstans att ta vägen när det blir… för mycket. Krasst konstaterade jag att det var dammigt i pubens skyltfönster. Flaskorna var nästan lika håriga som björnbären jag rensade bort.

Jag var inte först på jobbet i morse, jag var tvåa. Stora A satt och jobbade när jag anlände strax efter halv åtta. Han kände av direkt att jag var låg. Jag försöker dölja det. Kanske lyckas jag lura vissa, men de som känner mig ser.

I vart fall lyckades jag genomföra en hel arbetsdag. Jag fick bland annat iväg en artikel på översättning samt deltog i ett fackmöte efter lunch. Och lunchen bestod av macka och ägg, två muggar varm choklad och en stunds läsning. Resterna, det vill säga vallmofrön från mackan, hamnade som vanligt här och där.

Skrivbordslunch med en stunds läsning.

∼ ♦ ∼

No happy place anywhere

Även idag blev jag erbjuden skjuts hem i U-bilen. Det tackade jag inte nej till. Knäet har varit bråkigt. Jag jobbade nån timme hemifrån. Då kom ett mejl om nästa fackmöte som givetvis krockar med ett annat möte. Men det är väl bara att finna sig, har jag förstått. Som tur var ryckte en klok person in och avbokade det första mötet. Och jag hade möjlighet att inhämta smarta tips från min rådgivare i söder. Det lugnade mitt hjärta och mig. Samtidgt är det no happy place anywhere som gäller. Jag har gått sönder för miljonte gången.

Timmarna gick här hemma och till sist blev jag tvungen att äta nåt. Jag hittade ett paket Thaisoppa i kylen och micrade en skål. Till den åt jag mackor. Det fanns också flera sorters pålägg i kylen och både spetspaprika och saltgurka. Så nog fick jag i mig en del.

Thaisoppa och mackor med massor av pålägg till middag.

Jag är så trött, så trött, men ska försöka orka läsa i kväll. Inte mer än så.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

Bokmässan… Den startar på torsdag. Men inte heller 2026 är jag där. Ett besök står på min bucket list. Som det känns just nu är det inte särskilt troligt att jag nånsin kommer dit. Jag bara… hatar alla jävla bilder och skit därifrån… För ja. Jag är inte bara sjuk, jag är avundsjuk.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.