OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Man brukar säga att summan av lasterna är konstant. Det gäller säkert även för mig. Fast för mig gäller visst också att summan av glömska är konstant. I morse glömde jag dock inte medicinen – se bild nedan.

Nej då. I morse glömde jag inte medicinen.

Men jag glömde handledsstödet. Tur att jag hade det mjuka i ryggsäcken.

Visserligen vill jag sluta med flera (helst alla!) av medicinerna, men inte utan att ha rådgjort med en kardiolog som jag väntar på tid hos nu sen åtta (8) månader tillbaka. (Sjukvården har andra tidsperspektiv än vi patienter. Tre månader är uppenbarligen +åtta månader när det gäller väntetid för återbesök efter hjärtingrepp.) Jag fick mig en rejäl minnesbeta i måndags. Jaa, jag blev rädd. Jag är fortfarande inte rädd för att dö. Det jag är rädd för är att bli så sjuk att jag blir en grönsak. Med min hjärtsjukdom kommer bland annat hotet om förhöjd strokerisk.

MEN… åter till det jag glömde: handledsstödet. När jag hade korsat första gatan insåg jag att det låg kvar i frysen. Jag hade inte tid att vända om. Som tur är har jag en mjuk variant i min ryggsäck. Idag blev ett ypperligt tillfälle att testa det på jobbet inför läkarbesöket i morgon. Jag kände direkt att det var lättare att använda när jag skriver. Däremot gav det mjuka stödet inte samma stöd rent generellt eftersom det inte har nån skena. Jag fick ont, helt enkelt. Inte jättemycket, men…

∼ ♦ ∼

Luget före stormen, men jobbigt med höga ljud

Lugnet före stormen..?

Givetvis tog jag mig till jobbet ändå. Foten samarbetade och handen går jag inte med. Idag var det riktigt sjåigt. Jag hade inte bara ett Zoommöte, jag hade ett möte IRL också. Ja Stora A var med på distans, förstås. Han dyker upp på plats i morgon. Mötet var bra och kändes relevant. Alla möten gör ju inte det… Det här är ett återkommande möte som vi ska ha varje onsdagsmorgon. Onsdagarna är riktiga mötesdagar, för mötena ligger nästan kant i kant. Varannan onsdag har vi till exempel också enhetsmöte. För tillfället känns det lite som lugnet före stormen, men det är säkert bra att starta lugnt efter en längre ledighet. Det blev inte så mycket riva av plåstret som jag trodde. Jag har inte ens svårt att komma upp om morgnarna till skillnad från vissa andra.

Det jag däremot tycker är jobbigt på jobbet är alla höga ljud. Eller… alla människor som pratar och skrattar högt. Kvinnoröster är värst. Som tur är har de flesta kvinnor som jobbar nära mig hyfsat behagliga röster. Men jag jobbar ju inte ensam på plan tre… Därför äter jag gärna skrivbordslunch i min ensamhet på jobbet, för de flesta går iväg. Så skönt med tystnad och att kunna läsa en stund. Vitnatten närmar sig slutet nu. Jag har mindre än 100 sidor kvar och utan att säga för mycket innan inlägget kommer känns det skönt att det snart blir bokbyte. Det är ju så att man inte kan gilla allt man läser till 100 procent.

Skrivbordslunch ungefär som igår, men ostmacka med vallmofrön som hamnar överallt på skrivbordet och längre kommen i boken.

∼ ♦ ∼

Eftermiddagsglassande

Lunchen blev som synes lite klen. Detta behövde åtgärdas. Jag såg att rara T var i tjänst och jag såg också ner på mina fossingar. Jaa, klädseln fick bestämma att invitera T till en glassfika på eftermiddagen. Han var inte sen på att tacka ja! I övrigt var vi – och glassarna – som synes ganska svarta. Det kan ha att göra med att vi bland annat avhandlade vampyrer… En rolig bonusgrej av att Lisbeth, hon som egentligen heter nånting heeelt annat, kom förbi och sa hej i farten. Vi ska ha en lunchdejt – eller vindejt – när hon har semestrat klart om ett par veckor.

Rätt klädd för tilfället…

Rara T och jag i svart på lakritsglassfika.

Innan jag gick från jobbet ett par timmar senare hann jag få iväg nio (9) korta texter och bilder till två personer som liksom jag ska ha materialet lättillgängligt vid behov. Sååå skönt att kunna pricka av det jobbet, en typisk surdeg.

∼ ♦ ∼

Kvällsgott

På hemvägen hade jag ett ärende – se nedan! – men det gick snabbt. Så när jag kom hem var det bara att ta fram bröd på tining till kvällsmaten och invänta att det skulle bli dags. Under tiden skrev jag det här, till exempel. Än så länge finns det rabarberkräm kvar och det är verkligen både gott och perfekt att äta när en är lite varm efter en arbetsdag och promenaden hem.

Rabarberkräm för tredje kvällen i rad. Men det är ju så gott!

Man blir onekligen hungrigare också när man rör sig mer. De här dagarna har jag passerat 10 000 steg per dag med råge, igår till och med över 11 300 steg. Jag är så tacksam att foten håller för det! Men den gångna natten hade jag tyvärr kramp i båda benens vadmuskler. Sånt är aldrig skönt. Fast det hade jag glömt redan i morse.

I kväll ska jag försöka läsa ut Vitnatten. Nu funderar jag på vad jag ska läsa härnäst.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

Jag kontaktade Electrolux kundtjänst i morse om dammsugarhjulen. Det visar sig tyvärr att de inte säljer hjul enbart till dammsugarmunstycken. Vill man ha nya såna måste man köpa ett helt nytt munstycke. Men konstigt nog är de hjul de skickade inte alls lika dem som sitter på själva dammsugaren, så hur 17 de kunde skicka de hjul som de gjorde övergår mitt förstånd. Nåja, hjulen returnerades och fakturan tog jag bort från betalning i nätbanken.

Felaktiga hjulen returnerades idag.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.