OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett recenserande inlägg.

I Modernistas höstkatalog 2026 hittade jag en massa intressant. Jag bad att få recensera bland annat några kommande pocketutgåvor. Mycket förvånad, men givetvis glad och tacksam, blev jag när ett inbundet ex av Kristina Agnérs bok Där rosor aldrig dör landade i min postbox i slutet av april redan. Den här boken hade jag sneglat på länge – den kom ut i oktober 2025 – och nu fick jag äran att läsa och recensera den. Det blev också en ny författarbekantskap. Tack!

Sommaren 1998 hittas den 18-åriga Ylva Isander mördad nära sitt hem i en småländsk by. Mordet klaras inte upp, vilket givetvis blir ett svårt trauma för de närstående, men också för trakten. Tjugo år senare bor Ylvas lillasyster Dagmar, Daggi, i barndomshemmet hos sin äldre far. Pappan har velat få veta varför Ylva blev mördad, men Daggi, nu åklagare, har accepterat att det inte kommer några svar. Men så omkommer en kusin till Daggi och gamla sår rivs upp. Samtidigt startar en lokal journalist en true crime-podd, Småländska mord. Syftet är att undersöka mordet på Ylva. Men inte alla i bygden vill att sanningen ska komma fram…

Omslaget utlovar med sina mörka, hotfulla moln över ett vitt hus riktigt spännande läsning. Ja, omslag är viktiga, jag har fattat det nu. Även om jag personligen inte väljer en bok efter utsidan måste omslaget vara lockande samtidigt som det säger nåt om innehållet. Det gör sannerligen omslaget till den här boken. Men huset på bilden är inte barndomshemmet, för det är falurött där det står i fiktiva Tosseboda. Det vita huset är mer troligt det vita kapell vars klocktorn Ylva anar från sitt sovrumsfönster, kapellet där de samlades den där gången.

Inlagan är på över 400 sidor, vilket jag tycker är i mastigaste laget för en spänningsroman. Men… jag börjar läsa och gläds genast åt att det finns en förteckning över personerna i boken.

Det här är en långsam berättelse främst ur lillasyster Daggis synvinkel. Även de andra ungdomarna kring Ylva, människor som numera är medelålders, kommer till tals i särskilda kapitel, instuckna mellan de vanliga. Vad gör ett mord på ung vuxen i en mindre by med sina invånare? Vare sig de vill det eller inte blir samtliga indragna.

Författaren skildrar skickligt sina karaktärer. Det gör dem realistiska och trovärdiga. Min sympati växer också för Daggi. Hon är lite av en antihjältinna, inte nån superkvinna. Hon gillar rödvin, tårtor och äter ofta pizza samt blir betuttad i en person. Men hon vill veta. Hon vill veta vad som hände systern. Berättelsen går emellertid bitvis lite för långsamt för mig. Det hjälper en del med författarens små cliffhangers i vissa kapitelslut. Okejrå, köper det!

Även den här författaren är journalist med titeln frilansredaktör. Till skillnad från de flesta andra journalistförfattare tillåter hon sina meningar att bli ganska långa. Detta illustrerar snyggt karaktärernas tankebanor. Jag hittar på ett par ställen några missprydande upprepningar i meningar, men det är nog baske mig det enda språkligt sett jag reagerar på.

Sammantaget tycker jag att det här är en bra och spännande bok med realistiska karaktärer och även ett realistiskt tema. Slutet blir en aning utdraget och jag hade önskat ett något mindre omfång. Men… jag ser fram emot nästa del i Smålandssviten. För en sån bara måste komma med tanke på… Ja ja ja, läs boken!

Toffelomdömet blir högt.

∼ ♦ ∼

De här böckerna ingår i Smålandssviten:

1. Där rosor aldrig dör (läs inlägget ovan!)

Livet är kort.