OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Ett inlägg om den tolfte delen i Camilla Läckbergs Fjällbackaserie.
Det har varit glest i utgivningen av Camilla Läckbergs Fjällbackaserie de senaste åren. Men… den som väntar på nåt gott väntar ju som bekant alltid för länge. I september 2025 var det i alla fall dags igen. Det passade perfekt för i samma månad gav författaren en Adam Helms-föreläsning som jag var på. I oktober köpte jag Gråterskan och nu har jag även läst denna den tolfte delen i serien.
För trettio år sen försvann gymnasietjejen Sofie Rudberg spårlöst. Hon var populär och omsvärmad, men kanske också hatad. Fjällbacka skakades av försvinnandet och skräcken höll i sig länge i samhället. I nutid gör polisen ett makabert fynd – på kyrkogården. Kan det vara Sofie som har hittats död? Tillvaron vänds upp-och-ner för alla dem som som försökt komma vidare. Polisen Patrik Hedström och hans kollegor är pressade. Författaren Erica Falck dras också in i fallet. Men nån är beredd att göra vad som helst för att sanningen inte ska komma fram.
Asså Läckberg är ju Läckberg. Och jag lyssnar inte, läser knappt och låter mig påverkas minimalt av vad andra tycker. Jag tycker att hon är en driven skribent och författare (även om hon tar AI till hjälp). Hennes böcker är lagom spännande, går snabbt att läsa och visar upp ett galleri av rätt vanliga människor. Plus en och annan mördare och galning, förstås… I den här boken är det ett ganska stort persongalleri och jag hade nog gillat en förteckning.
Vidare har författaren fått kritik för att det fikas som mycket och ofta i hennes böcker. So what??? Fikar gör vi väl alla. Och är det nåt smarrigt till kaffet, desto bättre. Särskilt störande är det inte. Fika hör liksom vardagen och vanliga människor till.
Som vanligt gissar jag på mördare och motiv. Det gör jag redan innan jag är halvvägs i boken. Jag får… delvis rätt, delvis fel, men inte ens polisen får det riktigt rätt den här gången. Och som vanligt slutar boken med inte bara en cliffhanger utan två.
Sammantaget: en lagom spännande kriminalroman, men lite för många vändningar och lite för omfångsrik. Fast som alltid, välskrivet.
Toffelomdömet blir högt.




∼ ♦ ∼
De här böckerna ingår i Fjällbackaserien (en och annan länk kan gå till en TV-serie…):
- Isprinsessan
- Predikanten
- Stenhuggaren
- Olycksfågeln
- Tyskungen
- Sjöjungfrun
- Änglamakerskan
- Fyrvaktaren
- Lejontämjaren
- Häxan
- Gökungen
- Gråterskan (läs inlägget ovan!)
∼ ♦ ∼
Lotten har också läst och skrivit om Gråterskan
∼ ♦ ∼
Livet är kort.










Håller med, hon är en skicklig författare. Och hur kan man kritisera för mycket fika 😁. Då skulle de bara veta hur ofta jag fikar…
GillaGilla
Vi är överens – som alltid. (Nästan.) 😛
Jag fikar hela tiden, i alla fall när jag är hemma. På jobbet kan jag inte dricka kaffet, men det är bra för jag behöver hålla nere konsumtionen pga hjärtat/blodtrycket.
GillaGilla