OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett inlägg om en födelsedagsbok.

Tänk att jag fortfarande har födelsedagsböcker kvar att läsa! Jag grabbade tag i en av de sista, en pocketbok jag fick av vännen FEM. Det var deckaren Dirt Town av australiensiska författaren Hayley Scrivenor. Roligt att läsa en författare från Australien, vilket jag inte gör särskilt ofta, och extra bonus att göra en ny författarbekantskap. Tack!

De två kompisarna Ronnie och Esther lämnar skolan tillsammans en fredagseftermiddag i småstaden Durton. Stan kallas av invånarna Dirt Town. Men Esther, tolv år, kommer inte hem. Ronnie bestämmer sig för att hitta Esther, för död kan hon inte vara, tycker Ronnie. Hon har en plan som går ut på att Lewis ska hjälpa henne. Men polisen Sarah Michaels vet vad folk kan göra. I vissa stunder kan de drivas till att göra saker de inte trodde var möjliga. Lewis tror att Esther kan vara död. Men det som komplicerar det hela är att han inte kan berätta vad han såg den där fredagseftermiddagen – för då avslöjar han sin egen hemlighet.

Det här är författarens debutroman. Den blev en bestseller i Australien och hon fick pris för den 2023. Boken har alltså några år på nacken. Den innehåller, förutom en berättelse om ett brott, ett och annat HBTQ-tema.

Esther försvinner i december och jag blir förvånad över att alla alltid är så varma och svettas. Sen inser jag att det naturligtvis är sommar i Australien då. Berättelsen hopppar en del i tiden, men främst i perspektiv. Händelserna skildras ur de olika karaktärernas vinkel, om än inte i jag-form. Det gör det lite svårt att hänga med och ställer vissa krav på mig som läsare att vara alert. Men sen ser jag det smarta i detta. För jag matas med ”ledtrådar” från olika håll – om jag är uppmärksam.

Karaktärerna är ganska typiska för en småstad, liksom detta att ingen vill eller får sticka ut och att man håller tyst om vissa saker, till exempel övergrepp. Realistiskt skildrat, verkligen. Slutet är oväntat.

En enda sak retar jag mig på i boken och det handlar om översättningen. Snälla, snälla, snälla… skriv inte orangea, det heter orange även i böjd form!!!

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.