OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Ett recenserande inlägg.
Jag fick en förfrågan från Ordfront förlag och författaren Maria Hamberg om jag ville läsa och recensera hennes kommande bok. De böcker jag har läst av Maria Hamberg tidigare har jag tyckt mycket om (trots att de inte är kriminalromaner…). Därför tackade jag med glädje ja till boken Det verkligt viktiga: minne, kropp, plats. När boken landade hos mig var den ännu inte utgiven och första recensionsdag var den 15 maj 2025, ett datum som låg cirka en månad framåt i tiden. Men nu kan jag äntligen publicera min text om boken. Tack till såväl förlag som författare.
Författaren Maria Hamberg höll på att skriva en roman. Men katastrofer och elände gjorde verkligheten så påtaglig. I stället odlade hon och lät tankarna vandra. Resultatet blev den här verklighetsskriften. Boken består av berättelser, med ursprung ur författarens egen kropp, om farmodern, föräldrarna, uppväxten och det dramatiskt vackra ångermanländska landskapet. Det blev en sorts självbiografisk bok om natur, längtan och minnen.
Bokens omslag är väldigt vackert i blå toner. Jag brukar inte falla för omslag, men det här är så rätt. Inlagan då? I förordet skriver Maria Hamberg om tiden och att det ingår i själva levandet att fundera över den. Det är så sant. För egen del funderar jag mer på tiden nu än när jag var ung. Vidare skriver hon om grå dagar. Det är som om hon har tagit mina tankar och fäst ner på pränt i sin bok!
Författaren beskriver utan krusiduller när hon blev sjuk och faktiskt höll på att dö. Jag får bekräftat att den som har familj kan räddas av den i såväl handling som tanke. Så ingen lär ”rädda” mig. Men det har jag vetat länge och nu har jag accepterat det. Inte heller har jag nån trädgård. Det har författaren också och den har med all säkerhet varit bland den bästa medicinen.
Efter förord och sjukdomsbeskrivning följer korta betraktelser, glimtar, ofta från författarens barndom och ofta kring mat. De hänger inte direkt ihop utan blir en sorts lösryckta berättelser kring hem, familj och arbete. Farmodern skildras mer än andra i familjen och läsaren förstår att hon stått författaren extra nära. Om jag hade fått önska skulle jag ha önskat att varje kapitel mer hakade i varandra. Men nu består inte boken direkt av just kapitel. Detta gör att det ibland inte riktigt hänger ihop. Så då läser jag boken nästan som poesi – en betraktelse i taget – för att sen lägga boken ifrån mig en stund. Ofta under läsningens gång gör jag som författaren och tar morgonkaffet i sängen. Fast jag läser, hon lyssnar på radio.
Språkligt sett är författaren en sann konstnär. Hon hanterar språket korrekt, men vackert och ändå utan en massa onödig utfyllnad. Det tilltalar mig mycket! Styckena är snudd på kåserier. Författaren är ständigt närvarande och förirrar sig aningen i utvikelser. När hon kommer på sig själv uttrycker hon det till exempel
”Men åter till rågbrödet
eller
”Tillbaka till slåttern.
Och på sidan 88 tillstår hon
”Jag kommer ifrån ämnet,
Det är lite synd att hon gör dessa påpekanden, tycker jag, för som läsare skulle jag kunna tänka mig att utvikelserna är givna. De är helt OK, men kommentarerna om dem är onödiga, enligt min mening.
En sån här liten bok om det viktiga i livet var helt rätt för mig att bryta av mig. Och ursäkta om jag är lite grinig kring min egen avsaknad av såväl familj som trädgård. Jag fick i alla fall uppleva dessa litterärt. Tack, Maria Hamberg, för att du har delat med dig av ditt liv!
Toffelomdömet blir högt.
∼ ♦ ∼
Andra böcker av Maria Hamberg som jag har läst
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 