OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok…
Igår kväll lämnade jag hemmet och var borta i många timmar. Det var länge sen sist, runt 18 december eller så. Jag gjorde nåt så ovanligt som att gå på bio. Det är ett trevligt nöje, men dyrt och inte särskilt roligt att gå ensam. Men nu hampade det sig så att Anna och jag hade ett presentkort, en gammal julklapp, som stod för biljetterna. Ja, jag gick på bio med Anna. Vi gillar att göra vissa saker, nåt mina kompisar inte verkar göra – i alla fall inte med mig. I februari ska vi troligen besöka antikmässan. Ingen har hört av sig under hela min ledighet och föreslagit nån aktivitet. Två har bjudit hem mig på fika och jag har tackat nej för att jag inte klarade av att ta mig dit. En frågade om jag var ledig i mellandagarna, men inget direkt mer. Då blir det enkelt att göra vissa saker med sitt ex – när ex:et har tid. Anna har ju familj, det har inte jag. Men igår såg vi nyinspelningen av Nosferatu. Strax över två timmar med skräck, snusk, blod och popcorn.

De hade inte avjulmöblat på Boquerone…
När filmen var slut närmade det sig medicin- och matdags för mig. (Jag måste äta när jag tar mina mediciner.) Jag hade föreslagit att vi skulle käka efter filmen och det passade även Anna. Vi halkade upp till Boquerone tapas & bar inte så långt från vare sig Annas buss eller mitt hem. När vi bodde på Main Street hade vi gått förbi restaurangen många gånger och tänkt äta där. Det blev aldrig av. Jag tyckte att det skulle passa fint nu när vi inte längre bor på Main Street utan på var sitt håll.
Och sammantaget kan sägas att det var lika gott, fräscht och mysigt som det såg ut utifrån. Maten var supergod även om menyn inte stämde helt med det som stod på nätet. Servicen var bra, men serveringspersonalen var ganska okunnig om viner och jag fick först fel dessert. Och nej. Det gick INTE bra att äta det jag inte hade beställt till dessert. Vidare slets tapasfaten nästan från bordet innan de var tomma. Förutom det var allt bra. Jag gillade maten även om den var lite mild. Till och med riojavinet funkade. Det var OK med smörkolasmak till maten. Jag är nöjd och går gärna dit igen.
Sortin blev lite hastig. Anna hade fyra minuter på sig till bussen på andra sidan gatan, annars hade hon fått vänta typ en halvtimme. Detta förde med sig att hon inte hann få med sin sin sjal, ursprungligen min mammas. Så jag gick in och hämtade den och viftade med den till Anna. Men jag hann ju inte över till bussen med den och därför ligger den på min hatthylla.
Klockan var väl runt 22 när jag satte mig i fåtöljen på Saint Ollie och kollade Janne Schaffers dag på Slottet. TV:n ville inte hitta mitt wi-fi så jag kollade på mobilen. Först efteråt kom jag på hur jag skulle starta om TV:n. Och när jag gjorde det hittade den wi-fi… Det blev sen sänggång…
∼ ♦ ∼

Läsning och kardemummakaffe på sängen.
I morse vaknade jag runt 4.30. Det var fan omöjligt att somna om. Jag läste en stund, fipplade med mobilen och tog morgonmedicinen vid 6.30. Efter det kunde jag sova nån timme till. Hade en jädra stressig mardröm som handlade om en förlorad ryggsäck. Usch, jag var helt utmattad när jag vaknade. Jag fixade kardemummakaffe och läste fram till klockan tio. Då klev jag upp och satte mig vid datorn.
Det var skitkallt ute, men det blev soligt och jag bestämde mig för att tvinga ut mig, om så bara för att handla. I lägenheten är det i alla fall betydligt varmare nu efter elementgrejandet.

Vintermorgon…
Först tog jag reda på gårdagens rena tvätt och vek den och startade en ny maskin. Jag har verkligen fått lite energi tillbaka, men visst bävar jag för morgondagen och återgången i tjänst. Och som sagt, det handlar inte om jobbet i sig utan om människor och ljud som slukar en massa kraft av mig som nu är så van att vara ensam större delen av dygnet. En kan väl säga att gårdagen medförde social träning… Men det hjälper inte när hjärtat hoppar och skuttar och jag har ont här och där.

Söndagsfrukost med Hopptimisten och Dashiki.
Jag käkade frukost med fil, rostat bröd och ägg efter att ha duschat och hängt tvätt. Hade en del kontakt med L innan jag gick och handlade. Älskarinnan såg jag givetvis på Korgtassen och jag fnissade för mig själv. Det var snorhalt ute, så jag gick ingen extra sväng utan hem direkt för att skriva det här.
Under eftermiddagen satt jag mest och läste. Jag kände mig jättetrött och det är väl för att jag sov så dåligt i morse. I kväll går sista delen av Dalgliesh, men väldigt sent, och jag hoppas att jag sover då i alla fall. Avsnittet finns dock på TV4 Play. I stället Dalgliesh ska jag se kommissarie Ellis som börjar klockan 21 och pågår en och en halv timme ungefär. Tre avsnitt av den serien ligger ute på SvT Play ifall jag vill fortsätta se nån annan gång.
Jag tog fram en laxfilé till söndagsmiddag. Det visade sig vara ganska mycket fisk, men jag stekte allt. Med ris blev det en rejäl måltid och även en matlåda till frysen. Ett glas riesling till satte piff på det hela. Desserten bestod av hasselnötsglass med hallon och digestive.
∼ ♦ ∼
Rena kläder är framhängda, jobbryggan är packad. Förhoppningsvis är jag redo för jobb i morgon. Jag har lite ont i ljumsken och lite ont av hälsporren. Med hjärtat är det som det är.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.










Har inte heller någon familj, tror inte människor förstår vilket tomrum i själen det är att inte ha någon som helst närstående. Mina vänner har sitt barn, syskon och t o m föräldrar i livet. En syster, mamma eller bror att få stöd av när livet svider. Visst alla har det kanske inte så men de flesta har någon, här är det tomt. Ibland känns det outhärdligt när andra pratar om sina familjer och vad de gör tillsammans, bara att inse att jag inte är någons förstahandsval och kanske aldrig kommer att bli. Vad gör man för att inte fastna i olyckan och komma hur sin situation, kanske ett brinnande engagemang i något? Ibland önskar jag att det skulle finnas kollektiv med mindre lägenhet men gemensamma utrymmen för aktiviteter och stöd för varandra. En större gemenskap för ensamstående med tolerans för egenheter. Ha de gott/ Elsa
GillaGilla
Tack för din kommentar Elsa! Du får gärna fylla i kommentarsformuläret korrekt, för jag som redaktör måste kunna verifiera den som kommenterar. Men eftersom du hade skrivit under den tillåter jag den.
Dessutom tycker jag att du beskriver så bra hur det kan vara eller är.
Här är också alldeles tomt – inga barn, syskon, föräldrar, kusiner etc. Närmaste släkt är sysslingar och mammas kusiner.
För min del kan engagemang i nåt inte ersätta familjen. Ändå har jag tränat i många år för ensamheten. För ett år sen blev den verklighet i och med separationen.
Men det är väl som det är. Jag går och väntar på att dö, i princip. Ingen lär sakna mig då heller. Precis som nu.
Idag gick jag åter i tjänst och efter flera veckors isolering är det svårt att träffa folk.
Ha det så gott det går, Elsa, och tack för din kommentar.
GillaGilla