OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Fredagsfrukost på Lucia.

Luciamorgon… Jag har uppnått det stadium i livet när jag allt mer noga tänker igenom vad jag vill (och orkar, förstås!) vara med om. För det kan vara sista gången. Det skrämmer mig inte. I stället känner jag nån sorts tacksamhet för att jag får uppleva det och får delta, att jag orkar och kan. Efteråt känner jag mig nöjd och fylls av nåt som kan liknas vid inre frid. Det är som om hela jag känner att det är fullbordat snart, mitt liv och leverne. Mitt verk och min tid på jorden är snart avklarade. Det jag lämnar efter mig ska bli omhändertaget och fördelat enligt min vilja. Och den här dagboken… Än så länge vet jag inte vad jag ska göra med den sen. Jag skriver den ju för nu, inte för sedan.

Den här fredagsmorgonen började som vanligt med dusch och frukost (glömde att väga mig, det är inte viktigt längre). Jag startade datorn, fixade ett par saker, men sen blev det en annorlunda fortsättning.

Jag dukade fram lussekatt och pepparkakor (fast jag egentligen inte var sugen, det var så tidigt), tände ljus och parkerade mig i soffan. SvT 2 bjöd mig på årets Luciatåg. Under en timme njöt jag av vacker och stämningsfull sång och musik från Sätra Brunns kyrka. Tack för att jag fick vara med!

Jag fick hänga med till Sätra Brunns kyrka…

…och njuta av stämningsfull Luciasång och -musik.

Jag tände ett ljus…

…och dukade fram lussekatt och pepparkakor.

Hjärtan som tas ner får illustrera hur det känns med ett hjärtpåslag.

Efter promenaden på Carolina Rediviva i onsdags fick jag ett hjärtpåslag. Jag blir inte längre rädd, snarare förbannad. Det känns obehagligt och jag vill bara att det ska gå över. Nån frågade mig igår hur det känns. Det är svårt att förklara. Innan jag fick min hjärtdiagnos kände jag inte att hjärtat skuttade och for lite som det själv ville. Jag trodde att det var oro. Efter diagnosen blev jag mer vaksam, började känna efter. Lyssnade på varje slag mitt hjärta slog. Så kan en inte leva, i alla fall kan jag inte leva så. Nu kommer det påslag då och då, vanligen efter att jag upplevt nåt stressande. Jag kan inget göra åt det, bara ta det lugnt och vänta tills det försvinner. Lite som allmän oro, dårå. Vänta och se. Och dör jag så dör jag. Då behöver jag inte fundera mer. Försvinner det och jag lever, so be it.

Idag blev det i princip endast förmiddagsjobb, för efter lunch var det dags för besök i vården igen, denna gång med fötterna mina. Men jag gjorde i alla fall ett bildval, fixade bilden i rätt storlek och lite annat diverse. Nästa års första intervju är inbokad och det känns bra. Jag tror alltså att jag lever då. Annars är det lite dåligt med framtidstron och jag försöker att inte tänka alltför långt fram i tiden. Ändå tackade jag ja till att gå på en konsert så långt fram som den 1 mars…

∼ ♦ ∼

Fötterna väntar på hjälp.

Jag slängde i mig ett par mackor och en varma koppen sparrissoppa innan jag klädde på mig ytterkläder och traskade iväg på onda fötter. Hem skulle jag vända med mindre onda fötter. På utvägen, så att säga, passerade jag bland annat Butiken på hörnet och kunde göra ett inköp (gissa vad!). Utanför grävs det, men det finns faktiskt en smal rimpa att gå på för den som vill ta sig till huset där jag bodde förut. Fast dit skulle inte jag, utan jag skulle över ån. Idag såg den allt annat än inbjudande ut. 

Nä, mina fötter fick skön och varm behandling och gjorde inte lika ont efteråt. Hälsporren känns dock av en del ändå, men det är ju som det är.

Ett hål utanför Trillerbutiken…

…och en grå Fyriså.

På hemvägen gjorde jag ytterligare ett par ärenden – jag var in på apoteket och passade på att köpa julsenap, jag köpte lite duschgrejor på Rituals och fredagsmiddag (smörgåstårtbit, förstås!) och annat gott på Korgtassen. Det gick snabbt och var ändå på vägen.

En del gott till helgen, annat till jul.

Jag var hemma redan runt 14.30 och kunde jobba en stund till. Bland annat telefonerade jag med en ergonom som kommer och besöker min arbetsplats på onsdag förmiddag.

∼ ♦ ∼

Men nu är helgen officiellt invigd. I morrn hinner jag kanske fixa en aning julfint här hemma. 

Spisgrisen är redan julfin och med ett rött sidenband runt halsen.

Mest laddar jag laddar dock för julbordet jag ska äta i morrn kväll. Fast jag behövde ju ändå äta gott (vem äter äckligt om en får välja?) i kväll också. Smörgåstårta och ett glas vitt blev det till middag, kaffe och Noisette till dessert.

Smörgåstårta = fredagsmiddag.

Kaffe och Noisette till dessert. Fick förstås tända för att kunna läsa.

Till sista delen av Förrädarna kan det bli nåt annat gott, i skrivande stund inte bestämt vad.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.