OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Onsdagsfrukost med läsning som vanligt.

Regn, regn, regn… Mörk och dov stämning i mitt trasiga hjärta och utanför. Det spelar ingen roll hur många ljus jag tänder och att höstträdens färger är fantastiska. Jag vaknade med en dålig känsla den här onsdagen och känner mig mest som Mårran sen dess. Ville bli lämnad ifred. Och det blev jag inte, för dels skulle jag interagera med folk på jobbet, dels skulle jag på läkarbesök.

Jag inledde min dag på vanligt sätt. Läsning gör mig lugnare – under förutsättning att jag får läsro. Det fick jag idag. Vissa dar är det till och med det enda som gör mig lugn, att läsa.

Mårran was here.

Vädret var bedrövligt. Det regnade dessutom utan uppehåll och hela dan. Jag valde både regnjacka och paraply för säkerhets skull. Det funkade riktigt bra. Jag klarade av att hålla i paraplyet dåliga händer till trots och ryggsäcken blev därmed inte blöt. Regnjackan är lång och jag blev inte heller blöt. Det var mest skorna som blev våta, men vätan trängde inte igenom till strumpor och fötter.

På jobbet var det ganska tomt när jag anlände i morse, men oavsett det har jag bestämt mig för att hålla mig på min kant ännu mer nu. Jag är så jävla skör och jag orkar inte med missförstånd. Jag trodde att jag kunde slappna av och vara som bland vänner. Det funkar inte. Jag är bland arbetskamrater, inte vänner. Jag skämtar inte (!). Det finns faktiskt inget alls att skratta åt i min situation. Den är lika bedrövlig som dagens väder.

Lååång lista med mig…

Jag hade en lång lista (i huvet) med mig till doktorn, men jag visste att det bara var vissa saker han kunde hjälpa mig med. En sån sak som att få förhandsveta att jag ska få en tid hos kardiologen i november är bra, för då kan jag ta dit en del frågor. Nåt av mina blodvärden var i lägsta laget, men allt var inom rimliga gränser. Min husläkare är mycket kunnig och kunde berätta även andra saker som varför jag måste äta, helst kolhydrater, när jag tar en av mina mediciner. Vidare tyckte han att jag inte skulle strunta i andra åkommor utan söka för dem (på rätta ställen). Tyvärr tycker inte jag det, för jag vill inte få fler sjukdomar. Jag fick en medicin som förhoppningsvis ska lugna magen. Han kollade blodtryck och puls och lyssnade på hjärtat. Och tack och lov var dessa tre BRA! Blodtrycket var normalt, pulsen var 63 och hjärtat slog som det skulle! Men att jag inte längre har nåt liv som känns värt att leva, att jag inget orkar, att jag är ensam, att mitt sociala nätverk är minimalt, att jag knappt orkar jobba, att jag har en hjärtsjukdom… Frisk blir jag inte, men vissa saker går att lindra, annat kan han inte göra nåt åt.  Hur motiverar man nån som har tappat lusten att leva? Nån som försöker lura sig själv att livet är bra, när allt bara är fejk? (Nån som har lyckats lura massor av människor att allt är så mycket bättre – det är jag. En stor jävla fejk.) Det var många fler saker som kom upp, men jag vill inte berätta allt för alla, bara för dig, kära dagbok. Det kanske blir bakom lösen, helt mot mina principer. Skälet är att det är långt ifrån alla som läser här som vill mig väl. Snokare finns överallt. Såna som bryr sig finns det färre av. (Två personer har frågat hur det gick hos doktorn. Det är två av sorten som bryr sig – en arbetskamrat och en vän.)

Blöt om skorna i väntrummet.

Tillbaka på jobbet igen försökte jag jobba för att göra skäl för månadspengen. Det gick sisådär. Dagen omfattade textgenomläsningar, korrektur, bokning av intervju och fotograf med mera med mera. Jag tog en kort rast och bläddrade igenom dagens lokalblaska. Läste om ytterligare en äldre kvinna som blivit sexuellt ofredad av hemtjänstpersonal. Det är för jävligt! Det är fan betydligt värre än min situation och alla andra som har blivit ofredade. Faktiskt! De som inte kan protestera, som gamla, barn och djur, till exempel. En gammal människa, hjälpbehövande, ofredad på det viset… Somliga har ingen skam i kroppen.

Vid lunchen dök jag ner i boken om Dansaren för att fly verkligheten. Idag var den bara för mycket. Verkligheten, alltså. Jobblunchen i sig var annars ovanligt vanlig.

En ovanligt vanlig jobblunch med Dansaren.

På eftermiddagen hade jag tur att få lift hem med en bilburen arbetskamrat som passerar min adress. Det kändes helt rätt att acceptera skjuts i detta skitväder. Jag blev så tacksam att nån mer än min doktor ville mig väl den här dan. (Ingen fejkkänsla!) Det var skönt att komma hem lite tidigare än vanligt. Jag kunde lägga mig på soffan och läsa ut boken om Dansaren. Bokbytet gick till en thriller för ungdomligare läsare än jag, men det skiter jag i. Jag tänker läsa den ändå.

Bokbyte från en bok om en dansare till en bok för en ungdomligare läsare än jag.

Dessutom hade jag varit förutseende nog att ta fram en matlåda ur frysen i morse. Det blev kycklingkorv Stroganoff med ris till kvällsmat. Bara att värma i micron. Mest ris i och för sig, men jag blev mätt och så fick ju kroppen kolhydrater till medicinen.

Kycklingkorv Stroganoff (egen tillverkning, tinat ur frysen) med mest ris.

Nu ska jag värma mig med micrat kaffe. Mitt roliga liv.

∼ ♦ ∼

I morrn är det en jävla mötesdag igen. Totalt blir det fem möten för min del. Hur ska man ha nån ork kvar att jobba ”på rikt”? Tur att jag har en trevlig lunch med en före detta arbetskamrat mellan alla kackelsammankomster.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… ska jag köpa en kalender för 2025 eller inte? Jag fick sudda rätt bra i årets och det sved lite.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.