OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Sista akten närmar sig. Scenen börjar redan täckas av fallna löv. Året går mot sitt slut, så gör mina år. Jag är helt klart på andra sidan livet, det vill säga närmare slutet än början. Hösten är vacker. Den har alltid varit min favoritårstid. Jag hoppas att jag får dö en höst. Men man får inte direkt välja. Jag är dock i Sorgens månad nu, med flera årsdagar av ledsam karaktär för mig. Min mamma gick bort den här månaden, en månad när min pappa fyllde år. På sommaren, i juli, är det tvärtom. Pappa gick bort den månaden som mamma fyllde år. Min tröst i saknaden efter dem är att jag känner att de är tillsammans. Om man dör i samma månad som den en har varit ihop med i 50 år och älskat föddes… Då följs man åt även efter livet. Så mig följer ingen. Jag älskar ingen, ingen älskar mig. Ensam går jag mot slutet. Jag har haft åratals träning och det känns just nu rätt OK. Kanske får jag i alla fall hänga med mina föräldrar.

Scenen börjar täckas av fallna löv…

Jag-frukost med Hopptimisten.

I morse hängde jag med Jag och Hopptimisten vid frukostbordet, men till kvällen var det planerat med mänskligt sällskap. Inte ensam alltså! Det är ovanligt att jag har nån levande varelse mitt emot mig hemma vid köksbordet, men trevligt. Därför blir det här inget långt inlägg. Det är mest skrivet när jag har fått en stund över och en del av det skrev jag igår. Kära dagbok, ta inte det här med dagbok alltför bokstavligt. Ibland är dagarna andra dagar. Det blir ofta små textsnuttar som jag påbörjar och skriver klart vid senare tillfällen, när de har legat till sig eller när det är läge – beroende på dag och situation.

Sol på soluret.

Det var en hyfsat solig dag idag och det var skönt. Det ganska nymonterade soluret på Gustavianum (mars 2024) glänser inte lika mycket nu som i våras, men oktobersolen belyste det vackert i morse. Sen mulnade det på, men solen var stark. Jag hade ovanligt många möten idag, så det blev inte så mycket arbete. Det går inte att påbörja vad som helst som en vet tar tid. Men jag fick en leverans bilder från en fotograf jag inte har anlitat tidigare och blev uppriktigt mycket nöjd. Sånt sätter guldkant på jobbtillvaron. Det var så bra bilder att jag hade svårt att välja. Jag tycker ju om att fota och fotar en del själv, numera mest med mobilkameran. Men porträtt har aldrig varit min bag, jag är urdålig. Därför blir jag extra impad av nån som kan.

Utöver det tog jag tag i en liten surdeg jobbmässigt idag. Eller… det är ingen surdeg i sig, utan det är jag som är en surdeg som inte har orkat påbörja jobbet. Vi får se om det ger utdelning.

∼ ♦ ∼

”Lisbeth” och jag äter smörgåstårta och dricker vin vid mitt köksbord.

Torsdagen avslutades med ett trevligt besök hemma. Vi tog sällskap från jobbet, ”Lisbeth”* och jag. Köpte med oss smörgåstårta från Korgtassen hem till Saint Ollie, åt och drack två glas vardera av Pracht Rheinhessen Grauer Burgunder 2021. Pratade, pratade, pratade. God mat och dryck, gott samtal, kaffe och liten sötsak på det. Så tacksam för ”Lisbeth” och kvällen. Jag orkade, jag hade så trevligt. Avspänt och givande. En halv arbetsdag, ungefär. Yes!

I morrn jobbar jag hemifrån. Jag har en artikel att förbereda för publicering, en annan på g. Att jag orkar… Asså, jag skulle bli så jävla sur om jag dör i natt. Men välja får jag ju inte…

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… min paprika blommar i köksfönstret. Kan det bli några grönsaker tro???

Två blommor i paprikan.

∼ ♦ ∼

* Lisbeth heter egentligen nånting heeelt annat

Livet är kort.