OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok…
Nu ska jag glänta lite på den där dörren jag gärna vill hålla stängd. Att öppna den en aning gör mig sårbar. Jag är också rädd för att bryta ihop. Samtidigt tror jag på att lyfta fram det som är svårt och jobbigt. Det vet ju alla att troll dör i solljuset.
Att bryta upp från ett långt förhållande kan var som att ge sig ut på en resa i luftballong.
Ensamheten… Det är inte lätt att vara ensam. Att bryta upp från ett nästan 17-årigt förhållande känns lite som att göra en resa med en luftballong, tror jag. En hisnande känsla. Det är lättare att ge sig ut på den resan om man själv har valt det. Annars är det svårare. Det är i vart fall inte lättare när man själv har varit en stor bidragande orsak till uppbrottet. Mea culpa.
Jag försöker klara av ensamheten. Försöker gå vidare, se framåt, inte så mycket bakåt. För det mesta går det bra. Ser jag till att ha saker att göra går det riktigt bra. Men så kommer de där stunderna när jag tänker på att vissa saker var enklare när en var del av en enhet. Att ha en sambo ger en viss status i andra människors ögon också. Den som är ensam kan upplevas som ett hot av somliga. Var lugn, kära dagbok, jag är inget hot. Därpå kom tankarna på de gånger när vi inte var nån enhet fast vi var en enhet, så att säga. De stunderna blev allt fler.
Ensam.
Vänner som bryr sig och erbjuder sällskap har jag. Det jag känner mig osäker på ibland är om jag erbjuds för att det är synd om mig som är ensam. Jag skulle så gärna vilja att sällskap bjuds för att jag är jag. Det är naturligtvis inget som nån säger. Men jag funderar mycket på detta, särskilt de stunder min ensamhet blir så påtaglig.
När jag ser eller hör att ett par eller ett vänner är ute i farten och jag är här… Ensam. Då tänker jag att om man är ute i sällskap och hör av sig till nån som är ensam… Då bryr man sig. Även om den som är ensam känner sig lite mer ensam just i den stunden eftersom den inte är med. Det ligger dock hos den ensamma och den känslan är nåt jag måste jobba med.
Mitt sällskap igår kväll var en skål med godis, en skål med snacks, ett glas Copertino, ett tänt ljus som doftar ljuvligt och en tänkvärd bok. Detta sällskap är inte fy skam. Tänk så lyckligt lottad jag är med tak över huvudet, nånstans att sitta skönt, gott att äta, dricka och läsa. Ja det blev bokbyte igår kväll, förresten, från en fiktiv kriminalroman, med vissa kopplingar till verkligheten, om döende svenskar till en bok om en pandemi där inte bara svenskar dog.
∼ ♦ ∼
Fy fan så trött jag var i morse. Jag satt uppe till midnatt, läste och med TV:n på för att höra mänskliga röster. Det blev en lång dag, med andra ord, eftersom den började 5.45. Men jag sover mindre nu, behöver mindre sömn, klarar mig. Den här lördagen vaknade jag 6.50. Hög tid att ta morgonmedicin, alltså. Inte ett dugg hungrig var jag, så jag tog medicinen med vatten och svepte ett halvt glas Pro Viva innan jag gick och la mig igen. Somna om kunde jag förstås inte, men jag låg och lurade tills klockan hade passerat åtta. Då klev jag upp och åt en skål fil medan jag bryggde kaffe i perkolatorn. Sen blev det läsning och kaffe på sängen, en vana jag inte ska frångå så länge jag klarar av den!
Dagens planer var att besöka ett par secondhand-ställen, kompletteringshandla lite och kanske göra ett och annat övrigt ärende. Men det var skönt att sitta en stund vid datorn och skriva ur sig tankarna ovan.
Jag for iväg en sväng. Försökte få med mig Emma, som behövde vara hemma och städa efter allt firande etc. Bland annat åkte jag till Helping Hand. Man kan tycka vad man vill om organisationen som står bakom stället, men de tar emot typ ”allt” och de kommer och hämtar om man inte kan åka dit. Idag hade de en bokhylla som jag hade kunnat tänka mig (vet dock inte var…). Fast då hade jag behövt ett par extra armar och jag har bara två. Jag kikade på böcker och hittade en del… fantasifulla titlar. Den som fick följa med hem till Saint Ollie för 15 spänn var en Lucy Foley-pocket, Bröllopsfesten. Jag inser att jag vill läsa mer av henne.
Jag drog vidare till några andra ställen och så småningom kom jag hem med en blå kasse och en jädra massa toapapper. Till det senare även en pinne.
Bästa fyndet var den röda pikén som Anna gav mig från sin garderob innan vi flyttade. Det var premiär för den idag. Men bästa shoppingfyndet (inte second hand) idag var de två bruna lammskinnen, perfekt att sätta fötterna på när en kliver ur sängen. Två skinn köpte jag, ett på varje sida av sängen, förstås, men bara ett skinn fotade jag.
Jag har gjort lite nytta idag också. Bland annat har jag tvättat, bytt duschdraperi och försökt få nån sorts ordning på barnböckerna. På min tid (!) var barnböckerna normala och handlade om små flickor som jobbade på cirkus. (Åter en kompis namn i titeln. Varför finns det inga Toffliga barnböcker???)
Mimmi på cirkus ÄLSKADE jag som barn. Min mamma hatade den. Hon tvingades läsa den tills jag kunde själv.
Vidare har jag lagat mat. I afton bjöd jag mig delvis på rester – stekt kalkon – och nygjord klyftpotatis med tillbehör. Till dessert serverar köket goda ostar, päron och kex. Allt sköljs ner med Copertinon jag öppnade igår, ett mycket prisvärt vin (99 kronor flaskan). Men jag måste pausa en stund och publicera det här inlägget först.
Kalkon och klyftor, idag i sällskap med Anders Tegnell.
∼ ♦ ∼
Avslutningsvis… Till midsommar ska jag inte vara ensam, jag är bortbjuden på firande. Därför tog jag fram mina två (2) midsommarstänger redan nu för att få njuta av dem. Den här lilla har ett värmeljus och fungerar som ett änglaspel, fast i det här fallet ett stångaspel, dårå.
Stångaspelet kom fram redan idag.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 