OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett inlägg om en annorlunda bok om en annorlunda man.

En svensk författare som jag upplever är underskattad är Maria Ernestam. Jag läste en av henns böcker och sen var jag fast. Det är nåt annorlunda med dessa skönlitterära verk. De är inte kriminalromaner. Ändå har många av dem en viss ingrediens av spänning i storyn. I april köpte jag författarens senaste bok, Tjuvlyssnaren. Äntligen blev det tillfälle att läsa den lilla boken. Lilla, för att dess omfång är på cirka 140 sidor.

Bokens huvudperson heter Karl-Gunnar Hammarkvist. Han är 64 år, revisor och ensam. (Påminner lite om mig, fast jag är myyycket yngre.) Men så tvingas han lämna sin lägenhet där han bott nästan hela livet för att huset ska renoveras. Han får flytta till ett tillfälligt boende. Märkligt nog trivs han där. En kväll hör han ett samtal från andra sidan väggen och blir som besatt av att hitta kvinnan som pratat med grannen. Karl-Gunnar tvingas ompröva allt i sitt eget liv, många saker han förträngt länge. Till exempel det fruktansvärda misstaget som ledde till katastrof och kärleken som försvann ur hans liv. Men kan han försonas med det värsta och är det möjligt att börja om?

Karl-Gunnar är helt klart udda och lite märklig, men först tänker jag som läsare inte på det. Jag kan förstå att karaktären rycks med och drivs av nyfikenhet. Sen inser jag att det nog är nånting annat, nåt mer, nåt… annorlunda. En gång i tiden skulle han studera fysik, han var smart. Så blev han revisor på ett transportföretag där ägarna behandlar honom som skit. Men jag undrar om det ändå inte är ett skrivfel när en av ägarna kallar honom för L-G först ett par gånger och nån sida längre fram är han K-G.

Ett stycke i boken som jag citerade här på bloggen och som grep tag i mig var det om ensamhet. Karl-Gunnar är ensam. Men nånting händer i den här lilla boken. Lite läskigt, lite gripande, mycket bra bok.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

Andra böcker jag läst av Maria Ernestam:

1. Den sårade pianisten
2. Innanför murarna
3. Busters öron

Livet är kort.