OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Det är färdigt med snällhet och att ”låta sig bli slagen” med annat än nävar.

Tisdagskvällen slutade inte så roligt som dagboksinlägget från igår visade upp. Jag vill inte gå in på detaljer, men låt oss säga att vissa saker utvecklade sig under gårdagskvällen. Bland annat fick jag ett telefonsamtal där jag behövde ta ställning till en sak. När jag förklarade att det spelade större roll att nån annan tog ställning först och främst eller att en diskussion IRL borde föregå ett gemensamt ställningstagande blev jag uppenbarligen grovt missuppfattad. Att få höra att man bara tänker på sig själv när man är satt i en situation in i vilken man inte ensam har dansat tango, så att säga, och dessutom samtidigt faktiskt är dödssjuk… då insåg jag att det är dags att säga ifrån och sluta vara snäll. Jag blev så upprörd att jag höjde rösten och det är inte ofta jag gör det. Alla andra känslor tryckte jag ner. Men nu är det definitivt färdigt med snällhet och att ”låta sig bli slagen” med annat än nävar. Det är definitivt färdigt.

∼ ♦ ∼

Den här onsdagen började frostigt på flera sätt än ett. Det första ord som undslapp mig idag var

”Spya!

Ett försök att skapa harmoni.

Det fick liksom sätta rubriken på dan. Ryggen är fortfarande besvärlig och en riktig spya i sig, så jag valde att jobba på distans idag. På så vis kunde jag gå ifrån lite bättre när jag behövde stretcha och röra på stela och onda muskler eller lägga mig på ett hyfsat rent golv med benen i rät vinkel på en pall. Jag vet att det är hjärtat som är sjukast, men sen i söndags är det ryggen som är ondast. Det klapprande hjärtat har jag vant mig vid, liksom att nån krossar det gång på gång. Men det är en annan historia som jag inte ska spy upp nu. Onsdagen fortsatte efter dusch med frukost vid köksbordet, läsning och ett tänt ljus, ett sätt att försöka skapa lite… harmoni.

Lätt snöfall utanför fönstret.

Redan vid sjutiden satt jag vid jobbdatorn och arbetade. Först kompletterade jag artikeln jag skickat på översättning med några bildtexter. Jag besvarade ett antal mejl och läste in mig på ett material till förmiddagens enhetsmöte. Utanför fönstret snöade det lätt. Det var inte svårt att glädjas åt att slippa ge sig ut på promenad idag. Samtidigt insåg jag att jag måste röra på mig under dan. Skönt dock att inte behöva ge sig ut på morgonen idag.

Enhetsmötet på förmiddagen skulle vara ett hybridmöte, det vill säga både IRL-möte och Zoommöte. Det funkade utmärkt för mig som behövde upp och studsa ibland. Då stängde jag helt enkelt bara av kameran/bilden.

Lunchen blev inte som jag hade tänkt. Jag ställde mig i köket och lagade mat, det vill säga gjorde varma mackor med makrill.

Jag lagade mat till lunch, varma mackor med makrill.

Vi två!

Jag har deklarerat. Jag har tecknat en ny hemförsäkring på mitt nya hem. (Jag måste vara ”dubbelförsäkrad” till dess att köparen flyttar in på Main Street.) Det känns bra att ha fixat det. Men nån personförsäkring tog jag inte. Det är meningslöst.

Under arbetsdagen hade jag fint sällskap av Citrus. Hon var överförtjust att jag jobbade från Bokrummet och låg på pläden på min säng. Lite övervakad kände jag mig. Det är skönt att nån i ens närhet bryr sig. Jag har sen en tid tillbaka försökt distansera mig från katterna, men herregud, jag älskar dem och jag lär sakna dem när våra vägar skiljs åt. Mitt hjärta brister igen och igen. (Även om jag inte ska sakna deras spyor och pottor.)

∼ ♦ ∼

Stadigt framåt.

Efter jobbet i kväll skrev vi våra signaturer på ett kontrakt med två lyckliga(?) köpare av vår lägenhet på Main Street. Nu gäller för min del att jag ser framåt och inte bakåt. Så många av mina bästa år har gått till spillo – för vad är det för mening när det en tror ska vara för evigt krossas? – och så lite tid återstår. Mitt sjuka hjärta brast lite till i kväll. Jag har ju sålt mitt hem, där jag trodde att jag skulle leva tills jag dör.

Om en dryg månad blir jag 62 bast. Jag är fri snart, ska gå ensam. Det enda som är bra är att jag inte har så mycket tid kvar att gå vilse på. Därför ser jag mig inte över axeln nåt mer utan fäster blicken och stegen stadigt framåt till dess att det är definitivt färdigt, i evighet, amen.

∼ ♦ ∼

I morrn blir det samtal med hjärtmottagningen, vad nu det ska tjäna till.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.