Kära dagbok…

Vintervitt…

Livet, kära dagbok, det går inte i svart eller vitt. Det går i vintervitt (kyla) eller hjärterött (hjärta och blod). Det har blivit mildare, på flera sätt. Temperaturen, till exempel, steg igår och det blev moddigt. Nu var jag inte ute igår kväll, jag hade gjort min utevistelse på dan (gick och handlade). Jag var trött och jag är fortsatt trött idag. Men jag mår också fortfarande bra. Hjärtfrekvensen har jag inte kollat sen jag var på sjukhuset i torsdags. Jag tycker att min hjärta pumpar på bra. Kanske är jag lite rädd för att kolla och bli besviken ifall kurvorna fladdrar. Fast ärligt. Jag känner att hjärtat inte flimrar. Det slår lugnt och rytmiskt. Och nu vet alla som inte trodde att jag hade nåt hjärta att jag faktiskt har ett. Det är bevisat. För mig innebär det också att ångesten är borta. Kanske tillfälligt, men just nu är den inte kvar i bröstkorgen.

Anna sa igår att hon läst att med min hjärtsjukdom ska en vara försiktig med alkoholen. Jag har varit mer försiktig i höst, men alkohol är en djävulusiskt bra vän när en har ångest. När alkoholen går ur kroppen blir det förstås värre. Så vissa dar, veckor och månader har jag varit försiktig, medan jag andra dar, veckor och månader har intagit lite för mycket än vad som har varit bra för mig. Igår kväll, kära dagbok, blev det en starköl och ett glas rött, det senare till ostassietten jag avnjöt när vi såg På spåret på SvT Play. Jag tycker att det var en lagom konsumtion.

Ostassiett och ett glas rött till På spåret.

∼ ♦ ∼

Inte så mycket kvar i boken och det är skönt.

I morse var jag uppe tidigt flera gånger eftersom katterna pep och krafsade. Sen sov jag länge, jag tror att klockan var över åtta innan jag vaknade på rikt den här lördagen. Jag klev upp och tömde kattpottorna och torkade en kattspya i Bokrummet, givetvis på mattan. Men sen tog jag med mig nybryggt kaffe in till sovrummet och läste en stund. Jag har inte mycket kvar i boken jag läser och det tycker jag är skönt.

Så rev jag ur sängen för idag skulle det bäddas rent. Det skulle ha bäddats rent för ett tag sen, men jag har inte orkat. Sängen fick stå och lufta hela förmiddagen och sovrumsfönstret kunde vara öppet. Härligt! Jag städade av i badrummet innan Citrus och jag åt lördagsfrukost vid bordet i matrummet. Lucifer kom också, men höll sig på golvet. De fick bara var sin liten smakbit, eftersom jag hade spyan i färskt minne.

Lördagsfrukost med Citrus på bordet. Lucifer höll sig på golvet.

Efter dagens dusch gav jag mig ut på ett par ärenden. Nej, jag gick inte långt eller i många affärer, för så jävla pigg är jag inte. Men jag hade några viktiga saker att göra som att köpa mig en blå hyacint till tomtekrukan jag fick av mamma och pappa, köpa julklappar och inhandla en present till några personer som är viktiga för mig. Det gick inte lika smidigt som jag hade hoppats, men jag kom hem med det jag skulle.

Jag köpte en blå hyacint till tomtekrukan från mamma och pappa…

…och ett par julklappar. De på bilden är till en person som är viktig för mig.

Så bäddade jag rent i Paisleymönstrat rött. Noterade att ytterligare en novemberkaktus blommar, den röda. Kanske är det mamma som vill säga nåt, att hon finns här för mig, trots allt, nånstans.

Renbäddat i Paisleymönstrat rött…

…och den röda novemberkaktusen blommar.

∼ ♦ ∼

Nu ska jag vila. Det snöar av och till utanför. Jag tänker inte gå ut mer idag.

I kväll ska maten i princip stå på bordet när Anna kommer hem från jobbet. Den sköter sig ganska bra själv, kalkonen och klyftorna. Jag ska bara göra en sallad till, duka och öppna flaskan ripasso jag köpte igår.

Efter maten ser vi troligen den tredje delen av The Chelsea Detective. Det är bra för oss båda att ta det lugnt när livet är vintervitt och/eller hjärterött.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.