Kära dagbok…
Igår kväll höjdes hjärtfrekvensen snabbt och mycket. I morse låg den på 145. Det bultade och slog i bröstet och var riktigt obehagligt. Man ska liksom inte vakna och ligga så högt. Normalläge är mellan 50 och 100. Jag la ut en skärmdump på Instagram och vips var det folk som gillade bilden. Men hallå! Vill folk att jag ska dö eller? (Jo, jag vet att det finns såna, men inte bland dem som gillade bilden…) Nåja, det var bara att hoppa ur sängen och starta dan med kattpottömning och påfyllning av sand. Efter lunch och avslutad arbetsdag låg jag på 162. Det var kämpigt.
Hjärtat skenade i morse.
Vågen och appen ville först inte hitta varandra.
Sen skulle jag då väga mig. Vi har sagt upp en bredbandsleverantör och jag förstod att det skulle krångla med att koppla ihop vågen med den andra routern. Det jag i all hast fick fram var att jag faktiskt gått ner 200 gram i vikt den senaste veckan trots allt godissvullande. Fettprocenten var samma som sist liksom BMI och procenten vatten i kroppen. Muskelmassa och bentäthet såg jag inte och inga siffror dök upp i appen nu. MORR! (Kanske ytterligare ett skäl att hjärtat skenade?) Lite senare kollade jag i appen igen – och då var siffrorna där. Muskelmassan var en tiondel högre och bentätheten oförändrad.
Renbäddat med min favoritlakan – det blå sidenlakansetet som jag fick av mamma och pappa för många år sen. Kvalitet!!!
Jag rev ur lakan ur sängen, för eftersom jag bara skulle jobba klockan 8 – 12 idag hann jag med renbäddning vid lunchtid. Jag bäddade med mina favoritlakan, de i blått siden som jag fick av mina föräldrar för många år sen. Snacka om kvalitet!!!
Under förmiddagen passade jag på att tvätta. Tvättkorgen är visst alltid full, trots att vi bara är två som lägger tvätt där i nu. Men jag försöker tvätta undan när jag jobbar hemifrån. Fulla är nu även IKEA-väskorna med handdukar och lakan, det som Anna brukar tvätta i tvättstugan.
Det var ganska helgglugnt på jobbet. Många tog ledigt redan igår och idag var det ännu färre i tjänst. Jag hade ett möte via Zoom och det var morgonmötet. Vidare påbörjade jag intervjun med den sista pristagaren samt kontaktade fotograf i ärendet. Jag hoppas kunna skriva artikeln klar innan jag ska till sjukhuset igen – för då vet en ju aldrig om en kommer därifrån…
Tisslingarna var däremot i farten och hade koll på mig. De var ganska i farten i natt också, tyvärr. Först gick jag upp vid 1.30-tiden. Ett par timmar senare var det Annas tur.
Mitt på dan stoppade jag i mig nåt ätbart. Det var bäst att vara på den säkra sidan eftersom middagsmat inte hade inhandlats och jag inte visste hur det skulle bli med mat. Hoppar jag över nåt att äta är det lätt att jag sen glömmer att äta alls. Jag passade på att läsa några sidor, men fick tända taklampan i matrummet – det var så mörkt den här dan!
Hemmalunch.
Mat blir det dock alltid och vi bestämde att vi skulle äta utanför hemmet. Vi gjorde ett besök hos Byblos. Där är det alltid bra mat och finfin service. Jag kollade förstås pulsen innan vi gick. Den hade då sjunkit till 69.
∼ ♦ ∼
Våra planer för helgen har hela tiden varit att åka med Annas snälla mamma för att tända ljus på kyrkogården, men det var inte riktigt bestämt om det skulle bli idag eller i morrn. Jag ringde henne på eftermiddagen och det blev bestämt att vi åker i morrn, efter att Anna fått leveransen lådor som ska fylla vårt vindsförråd. På lördagskvällen ska vi till Annas snälla mamma på middag. Jag fick förresten mina linser idag med brevbäraren – det var snabbt, jag nätshoppade dem i onsdags.
Nån ljuständning kan jag inte göra på mina familjegravar, men Fonus har en utmärkt tjänst som sköter detta. De har tänt ett ljus på farmors och farfars grav i Norrköping och två ljus på graven i Motala, ett för mormor och morfar och ett för pappa och mamma. Ljuset i Norrköping tände Fonus redan igår. Jag fick sms med bild. I kväll kom sms från Motala. Tack bästa Fonus!
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 