Kära dagbok…

Ut i spenaten.

En fördel med att ha bil är att en kan ta sig nånstans. Komma ut. Igår mitt på dan åkte jag iväg. Planlöst körde jag. Grät och skrek bakom ratten, sånt en inte kan göra i en lägenhet. En riktig trafikfara, dock. Sen stannade jag nånstans ute i spenaten och bara var en stund. Nej, det löser inga problem, men jag var/är så förtvivlad, besviken, ledsen och arg och att låta illa i ett flerfamiljshus är inte populärt, det vet vi. Givetvis ville jag inte skrämma katterna heller. De var så söta igår, som att de kände på sig hur ledsen jag var. 

Varför? Det har slagit mig att jag nu förstår min mamma och jag tror att jag vet hur hon kände sig. Men hon hade mig. Jag var långt ifrån den perfekta dottern men jag fanns. Och finns. Jag blir emellertid allt mer osynlig. Det är en välutvecklad teknik som används på ett raffinerat sätt. Jag kan bara förbanna mig själv för att jag inte har fattat det förrän nu. Att göras osynlig är det mest grymma jag har varit med om.

Det är därför jag tog en selfie medan jag satt på Tegels uteservering och väntade på Anna medan jag tankade D-vitamin, B-vitamin och salt. För bilden visar att jag finns. Och den är inte Photoshoppad.

På Tegelsuteservering…

…i solen med en öl.

När Anna anlände tog vi var sin GT. Jag var inte så hungrig, men som alla behöver jag äta. Det blev chèvresallad för oss båda och till det en flaska The Butcher and cleaver.

En svalkande GT före maten.

En rolig kommentar på Tegels meny, noterade jag.

Chèvresallad och The Butcher and cleaver till lördagsmiddag.

Solen sjönk bakom träd och hus och när vi ätit oss mätta och jag hade betalat gick vi vidare till Kitchen & Table/Clarion Gillet. Anna köpte chips och rosa drinkar till oss. Chipsen var perfekt salta och drinken underbart läskande och söt. En text på en svart tavla, utsikten, blå himmel… Det kändes som om jag var utomlands, i New York. (Jag, som inte ens kommer till Brighton i år. Sökte stipendium för andra året i rad och fick det inte. Misslyckad där med. Osynliggjord. Vem vill ge en gammal kärring språkstipendium, liksom?!)

Anna bjöd på chips och drinkar på Clarion.

Underbart salta chips och läskande rosa drink.

Det kändes som om jag var i New York…

Så gick vi till Main Street, tog kvällskaffe och flydde verkligheten med ett avsnitt av Tyst vittne. Jag la mig tidigt. Det snurrade bra…

∼ ♦ ∼

Intressant och bra bok, men jag har svårt att koncentrera mig på läsningen.

Tyvärr vaknade jag i morse också. Natten var jobbig, även om jag somnade tidigt. Det är som om katterna känner av hur ledsen jag är, för de gnällde också. Jag gick upp ett par gånger och serverade mat, kliade lite och pratade en stund. Sen la jag mig igen, försökte att inte störa Anna, sjönk ner i nån sorts dvala.

Jag vaknade tidigt. Det verkar bli lika varmt som igår. Det känns inte bra att sitta inomhus, men vart ska jag ta vägen? Jag måste vänta med att köra bil idag. Det blev en rastlös timme med läsning och kaffe på sängen. Svårt att koncentrera mig på min bok på gång, som annars är intressant och bra.

Katterna är sällskapssjuka. Lucifer vill gärna gå ut på balkongen, men får nöja sig med att titta genom fönstret. Citrus är en liten godisråtta och vill in i skrivbordslådan där hon vet att godisgömman finns. Vilken tur att de finns, vilken tröst de är! Men jag känner att jag inte räcker till för dem, jag räcker knappt till för mig.

Lucifer vill ut på balkongen…

…och Citrus vill in i skrivbordslådan där hon vet att det finns godis.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.