Kära dagbok…

Lätt kvällsmat igår. Jag orkade inte äta mer än ett par mackor, några små plommontomater och ett kokt ägg. Fast lite senare slukade jag och Anna de sex pralinerna jag fick till födelsedagen. Hjälps en åt går det ganska bra. Sänggången blev tidig. Varför sitta uppe och gäspa i fåtöljen?

Lätt tisdagskvällsmat.

∼ ♦ ∼

Soligt och blå himmel, men det hjälpte inte mot teknikstrul.

I morse var det soligt och ljusblå himmel, men fortfarande kallt, bara tre grader. Och solen och den blå himlen hjälpte föga för idag stod det teknikstrul på agendan. Det jag skulle ”släcka” såg ut som om det var borta på min skärm i min webbläsare liksom det nya jag hade publicerat. På storskärmarna syntes dock ingen skillnad. Dessutom kunde jag inte skicka sms eller ringa till vissa personer. För att testa messade jag och ringde och störde. Det samtalet gick fram liksom det iMessage jag hade skickat. Inga samtal och sms till andra mobiler och telefoner än iPhone fungerade dock. Mycket irriterande eftersom jag behövde telefonera. Sen jag hade felanmält teknikstrulet med skärminformationen och dessutom bett en kollega kolla från sin dator fungerade detta som det skulle. (Då hade jag också hunnit mejla den det berörde om strulet. Trodde jag. Mejlet gick till en annan person…) Bara telefonstrulet återstod. Och vem som tar hand om detta numera på min förra avdelning vet jag inte, så jag struntade i det. Slutligen fick jag inte bara en bild till en text utan två bilder som inte går att använda av olika skäl. Utöver det hade jag två möten på förmiddagen. Ett möte gav förhandsinformation om vad som komma skall. Jag vill vara försiktigt positiv. Sen var det lunch. Den blev vegetarisk och bestod av bland annat aubergine och ris med myntasås. Jag åt nästan upp alltihop. Mitt sällskap var min bok på gång.

Vegetarisk lunch. Jag åt nästan upp.

Dan fortsatte i samma spår som på förmiddagen. Jag skärmade av mig allt mer och en arbetskamrat stängde branddörren – h*n var också trött på partygängen i trapphuset och avdelningen intill. Jag blev uppsökt av en före detta arbetskamrat på eftermiddagen, h*n hittade mig. Den personen har många åsikter om. Min åsikt är att h*n hjälpte mig vid ett tillfälle när h*n såg att jag var på väg att råka illa ut. Sånt kommer jag ihåg.

Skärmar av..?

Skärmar av… det kanske är det jag gör annars. Jag tycker att människor som har stor skuld i mitt mående just nu flinande visar upp sig här och var, medan jag ligger lite lågt. Så har jag inte uppfattats. Jag har fått frågor. I ett svar jag gav var andemeningen att en kanske inte visar upp gråt och tandagnisslan utan väljer de glada stunderna. Sen tycker jag att jag har varit ganska frispråkig här. Men det är väl som allting annat, selektiv läsning, selektiv publicering. En sak är säker och det är att ett enda flinande fejs till från ett visst håll orkar jag inte med. Den personen har ingen aning om hur verklig ensamhet ser ut. För mig är det de döda eller de aldrig födda som gör sig påminda. Många av de levande har aldrig ens frågat hur jag mår.

∼ ♦ ∼

Idag är det min morfars födelsedag. Det var nog tur att han aldrig blev 119 år. Jag minns honom när han var i sina bästa år. Han var den snällaste snälla som alltid hade tid för mig trots tre jobb. Jag bär hans vigselring i en kedja runt halsen. Älskad, saknad, men aldrig glömd.

Jag och min snällaste snälla morfar som alltid hade tid för mig.

Vitsipporna på bilden blev den sista blombuketten jag plockade till min mamma.

Jag skulle för övrigt också kunna rota i min barndom och hitta hemskheter. Men oavsett, jag vet att jag var ett älskat barn även om mina föräldrar inte alltid visade det på sätt som jag gillade. Det kanske var så att de aldrig skulle ha haft barn. (Kanske var jag lite klokare ändå som valde bort barn.) Men de fick ju mig. Och även om de agerade som de gjorde, och framför allt mamma var jättejobbig periodvis, vet jag att de gjorde sitt bästa och att deras kärlek var reservationslös. Den kärleken hittar jag aldrig igen eftersom alla, föräldrar med flera, är döda. Det finns ingen kvar.

Det är andra skulder jag bär på som jag inte blir kvitt. Att jag var orsaken till min mammas sjukdom som nån informerade mig om när jag var ung… Det vet jag idag inte var sant. Jag är så glad att jag för ganska precis sju år sen plockade en bukett vitsippor till min mamma. Nästa gång vi träffades var hon döende. Det var nån idag som påminde mig om vitsipporna. Det gör väldigt, väldigt ont inuti.

∼ ♦ ∼

På eftermiddagen hopade sig molnen. Jag tvättar. Vad kan jag annars ägna mig? Planera min egen död? Å Annika, jag vet att livet är en gåva, men det är understundom en väldigt tung och oönskad gåva.

Mörka moln hopade sig.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.