Ett inlägg om en väldigt annorlunda roman.

I förra veckan (augusti 2022) städade högsta chefen på avdelningen sitt skåp. En eftermiddag rusade hon in i ett möte jag satt i och överräckte en sommarpresent. Jag kunde inte vara med i juni när sommarpresenterna delades ut, för just den dan var jag i London. Nu kom presenten alldeles utmärkt. Det var nämligen en bok, Bernardine Evaristos bok Flicka, kvinna, annat och min hylla med TBR*-böcker var för tillfället väldigt mager. (Bland annat dröjde en leverans från Bokus.) Nu har jag läst ut min sena sommarpresent, en riktigt annorlunda roman som jag känner att min chef har valt ut speciellt för mig, inte bara köpt och gett bort.

Den medelålders radikala pjäsförfattaren Amma får plötsligt fart på karriären. Hon ska sätta upp en pjäs på National Theatre och det är det minsann inte alla svarta dramatiker som får göra. Publiken består bland annat av Ammas gamla vänner och partners, främst kvinnor. Alla har de en historia som omfattar olika erfarenheter av att leva som svart i England. I den här boken varvas och blandas tolv livsöden.

Det här är en väldigt annorlunda bok. Den är skriven på ett sånt sätt att man antingen blir helt galen och inte kan läsa den eller också överförtjust över att nån äntligen har hittat ett nytt sätt att skriva. Jag tillhör den senare kategorin. Det här är en bok jag gillar direkt från början – och det handlar faktiskt inte enbart om dess uttalade HBTQ-tema. Däremot gillar jag att just detta tema finns med och behandlas naturligt, det är en del av berättelsen, men inte dess huvudtema. Jag tycker att det är intressant att läsa om de olika karaktärerna och om hur det är att leva både som lesbisk och svart i England. Liksom dubbla utanförskap, men med det senare som huvudtema.

Författaren lyckas att knyta ihop de olika livsödena i slutet. Den här boken är faktiskt… mästerlig.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

*TBR-hylla = hylla med olästa böcker, To Be Read

Livet är kort.