Ett inlägg om en bok med glimtar ur ett långt yrkesliv som polis.

I slutet av november i år var jag på två författarsamtal arrangerade av Akademibokhandeln vid Stora torget här i Uppsala. Vid båda tillfällena köpte jag de böcker som presenterades/marknadsfördes. Nu har jag läst även bok nummer två, Ulf Brobergs biografi över Christer Nordströms yrkesliv som polis, Polisliv: berättelsen om Christer Nordström.

Boken ger glimtar ur ett långt och brokigt yrkesliv. Hela 47 år stannade Christer Nordström hos Uppsalapolisen. Och även om han har gått i pension därifrån är han ännu yrkesverksam idag, men vid hovet.

Läsaren blir serverad såväl småputtriga anekdoter som glimtar av kända rättsfall så som händelserna i Knutby, Estonia, mordet på Fadime Sahindal med mera. Vidare berättar författaren om Christer Nordströms yrkesliv vid stans biografer, nåt Christer Nordström gjorde – och gör än idag, vad jag vet. (Biografmaskinisten vet mer, han jobbar/har jobbat ihop med Christer Nordström på Filmstaden.)

Mest intressant för mig är förstås att läsa om huvudpersonens roll som presstalesman vid Uppsalapolisen. Christer Nordström blev för många människor Uppsalapolisens ansikte utåt. I boken är Christer Nordström ganska frispråkig med vad han tycker om kollegor, chefer (även en av mina före detta chefer omnämns!), kommunalpolitiker, omorganisationer med mera. Alla har förstås rätt till en åsikt, men jag hoppas att åsikterna inte leder till att nån av de omtalade skickar in en stämning.

Jag tycker att boken är intressant, men stör mig på de ganska många korrekturfelen. Sen blir det lätt lite av en Christerkult, en ohämmad hyllning till huvudpersonen. Må så vara dock, boken handlar ju om honom. Litterärt är detta långt ifrån Nobelprisklass, lokalt och yrkesmässigt är det högintressant.

Toffelomdömet blir högt eftersom jag bedömer helheten.

Livet är kort.