Ett inlägg om årets andra födelsedagsbok.

Två böcker fick jag av Fästmön när jag fyllde år förra månaden. Hon känner mig uppenbarligen väl, men så har vi också varit tillsammans 14 år i höst. Nu har jag läst den andra av de två böckerna. Mats Strandberg kan uppenbarligen vara riktigt inkännande han också, nu senast kring ett arbetslag. Konferensen är alldeles nyutkommen, men handlar om en delvis bekant historia kring ett icke fungerande gäng kollegor. I Mats Strandbergs konferens går det emellertid riktigt illa. Vissa delar påminner mig starkt om verkliga händelser, andra delar är som värsta skräckfilmen. Tack för boken, Anna!

En arbetsgrupp ska ha konferens i en stugby vid en sjö. Konferensen handlar om ett kontroversiellet projekt, ett projekt som väckar starka känslor både inom och utanför gruppen. Alla har åsikter, få luftar dem offentligt. Men en hämnare iakttar deltagarna och snart försvinner de en efter en. Enligt baksidestexten är det här…

”[…] en blodig thriller om den värsta teambuildingen någonsin. Det handlar om människor vi tillbringar större delen av vår vakna tid med, men inte valt själva: kollegorna. […] 

Asså det här är så på pricken redan från början! Deltagarna skildras med både sympati och avsky. De har alla sina svaga sidor, men också starka. En del egenskaper är positiva, medan andra mest är negativa. Och vem kan en lita på när det gäller kollegor? Jag skulle inte lita på nån och tro mig, det borde inte karaktärerna i den här boken heller. Det är väldigt fascinerande att uppleva spelet mellan personerna i boken. Se hur de försöker samarbeta med varandra och se vilka som oväntat hugger sin(a) så kallade arbetskamrat(er) i ryggen – förutom mördaren.

Det här är en bok med riktigt goda karaktärsskildringar. Detta vittnar om en författare som kan konsten att observera och se de flesta sidor hos en människa, även de mindre smickrande. Att sen få till en riktigt läskig roman om dessa klarar Mats Strandberg utan problem.

Toffelomdömet blir det absolut högsta.

Livet är kort.