Kära dagbok…

En lykta med fladdrande ljus och min fantasi ställde till det.

Det var en sån kväll igår att jag fastnade i sorgen och det svarta. Det var inte meningen och inget särskilt hade hänt mer än att jag var ett uns besviken på att inte få besked om ett datum. Det beskedet kom först idag. Såna småsaker bör en vuxen kunna hantera. Men medan Fästmön fixade kantarellmackor fastnade min blick på huset mitt emot. En lykta med fladdrande ljus drog till sig min uppmärksamhet. Plötsligt var jag inne i lägenheten mitt emot. Jag såg att ljust huvud och massa konst på väggarna. Då brast nånting inuti, för det jag såg var min pappa gå där bland sina älskade tavlor. (Tavlorna varav de flesta nu står i tre stora tavelkartonger på vinden, tråkigt nog.) För den som har allt och alla kvar är det svårt att förklara hur det känns att ha inget och ingen kvar.

Idag såg jag emellertid det hela i ett nytt ljus. För det första var det inte en äldre man i lägenheten, utan en halvgammal kvinna i rosa tröja som hasade ut på sin balkong för att röka. Tänk så fantasin kan ställa till det! Det var inte min pappa, han är död och borta för alltid. Det var bara en tant, en tant vem som helst.

∼ ♦ ∼

Ett fängelse..?

Nu har vi passerat höstdagjämningen. Jag känner inget särskilt för det. Dagarna blir allt kortare och mörkret kommer tidigare. Men jag välkomnar det. Då syns inte alla mina skavanker lika tydligt. Den här pandemin vi befinner oss i får åtminstone mig att tänka att det inte är så tokigt att vara van vid ensamhet. Sen kan även jag drabbas av stunder, rentav dagar, när jag känner att det sitter galler för alla fönster och hemmet är ett fängelse. Vi hade pratat om att ta en helg i Stockholm i november. Just nu känns det inte aktuellt. I Stockholm ökar antalet smittade igen. För ett år sen pratade Anna och jag om att resa till London 2020. Det är förstås uteslutet. Jag skulle definitivt inte resa utomlands just nu, det är bara korkat att ens tänka på. Att utsätta sig själv och andra för smittorisken. Nej tack. Jag vill bara umgås med de få personer jag träffar regelbundet, inte med några okända. Men… drömma kan en ju. För nån gång, om 100 år, blir väl saker och ting bättre..?

∼ ♦ ∼

Vardagsrealism.

Idag vaknade jag till en grå, men rätt varm onsdag. Det var ett jämrans liv utanför i natt med såväl stökiga människor (jag avskyr verkligen höga tjejskratt på småtimmarna) som nån form av maskiner. Jag vaknade förstås och i natt klev jag upp och stängde fönstret för första gången på jag vet inte när. Hellre kvävas och svettas än bli galen på oljud.

Tio över sex klev jag upp och gav katterna mat och tömde deras pottor. Sen blev dusch och så sedvanlig vardagsfrukost med bok. Jag började läsa den tredje och senast utkomna delen i Pernilla Ericsons serie om Erlagruppen igår. Det är väldigt spännande böcker och jag har läst de två tidigare delarna snabbt. Realistiska skildringar av våld och övergrepp, kanske inte direkt är min vardag, men allt fiktivt som är otäckare än den är bra.

Min vardag, denna onsdag, har jag ägnat mig jobbmässigt mest åt att skriva saker. Inte nåt sköj eller stimulerande alls. Jag har också tvättat två maskiner smutstvätt. När Gymnasisten kom hem fick han springa ner till Butiken på hörnet och köpa oss lite fika. Han sprang, jag betalade, förstås.

Eftermiddagsfika hemhämtat av Gymnasisten.

∼ ♦ ∼

Mina assistenter, däremot, har jobbat lite grann utanför ramarna – eller filtgränserna, i vart fall.

Assistent Lucifer jobbade utanför ramarna – eller filtgränserna – idag.

Assistent Mini var ganska alert – i alla fall på förmiddagen.

Ganska alert Mini.

Lillflickan Citrus, som egentligen är storasyster i tvillingparet, har tagit dagen ganska… laid back.

Laid back lillflicka Citrus.

∼ ♦ ∼

På litteraturfronten intet nytt – ännu. Men jag inväntar två böcker för recension, två böcker som jag är mycket spänd på. Den ena är en uppföljare av en debutroman med HBTQ-tema, den andra är den sista delen i en trilogi. Dessa uppdrag sätter guldkant på min tillvaro just nu. Jag känner mig lite… efterfrågad. Nytt ljus i mörkret.

∼ ♦ ∼

Ett annat nytt ljus ska förhoppningsvis tändas i mitt liv i morgon. Då ska jag vara ledig från jobbet och göra en utflykt tillsammans med E och B. Jag är mycket spänd. Mer om detta kommer, men inte just nu.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.