Kära dagbok…

Nej, det blev ingen whisky igår, det blev pressokaffe.

Nej, det blev ingen whisky hemma igår kväll. Som den plikttrogna människa jag är betalade jag räkningen, men jag vägrade att se glad ut. Pyste på Instagram varpå ett gäng människor gillade bilden på fakturan som visade beloppet 1548 spänn. Men asså, hurdana är folk? Läser de inte innantill? Eller är de taskiga? Är det nån som tror att det är roligt att betala en räkning för bärgning på ett och ett halvt tusen? Finns det nån som dessutom tror att jag tycker att det är kul att bilen bärgades till Köping av alla jävla ställen och att den står där, fortfarande trasig, sen den 8 augusti? Retoriska frågor, ingen behöver svara. Jag skulle behöva hundra glas whisky för att dämpa min vrede och oro. Igår kväll nöjde jag mig med lite go-kaffe i min pressobryggare.

Jag lyckades i alla fall genomföra ett bokbyte senare på kvällen. Nu har jag bytt från ett realistiskt skildrat mordfall i nutid till en mordhistoria i biblioteksmiljö, på Carolina Rediviva, författad 1952. Det ska blir riktigt intressant att läsa den äldre boken som gavs ut i nyutgåva 2018.

Bokbyte från realistiskt skildrat mordfall i nutid till ett mord i biblioteksmiljö 1952.

Jag försöker hitta stimulans på annat håll än i jobbet, men också njuta av de små sakerna i livet…

På tal om böcker har jag börjat lägga in en del inlägg, ”recensioner”, av böcker jag har läst på Omnible. (Under mitt rätta namn.) Jag tänkte att det kan vara en ny, rolig väg att vandra. Men mest vill jag bara gråta av ilska för att jag inte gör det jag helst av allt vill göra – skriva böcker. I stället ägnar jag mig åt ett jobb som bryter ner mig. Ett jobb, som jag älskade från början när jag blev erbjuden det (på min födelsedag 2016), men som nu har blivit en mardröm och som ger mig ont i magen och svårt att sova. Eftersom jag inte kan förändra nåt vad gäller jobbet (jag har försökt, på många sätt) får jag, medan jag letar nytt jobb, försöka hitta nya vägar till stimulans så att jag inte går under totalt.

Vidare trillar det in förfrågningar från förlag och författare om jag vill recensera böcker. Vissa tackar jag nej till, andra tackar jag ja till. Det måste finnas tid och även lust. Så mycket självinsikt har jag till exempel att jag tackar nej till böcker som jag känner att jag skulle ha svårt att ge ett rättvist omdöme bara för att jag inte är så förtjust i genren.

En annan väg till stimulans, även det dessvärre nåt som inte ger inkomst, är att jag ingår i en testpanel som kollar funktionalitet etc på en kommuns webbplats, för tillfället en betaversion innan the real thing lanseras. Kul att få vara med och tycka!

∼ ♦ ∼

Om jobbet har jag inte så mycket att säga idag. Jag jobbar på som vanligt med de uppdrag jag får och tar. Det var skönt att jobba hemifrån idag och jag kunde samtidigt tvätta tre maskiner smutstvätt i vår tvättmaskin i badrummet. Gårdagen gav mig en del att fundera på. Jag blev till exempel förvånad över beröm från en chef eftersom jag tycker att jag inte har gjort så mycket för att förtjäna det. Samtidigt blir jag glad eftersom jag är eftersökt – från andra håll än chefshåll också. Vår organisation har blivit mycket mer hierarkisk och byråkratisk, men de verkliga stjärnorna finns inte i toppen. Min assistent för dagen Lucifer håller nog med om det.

Min assistent för dagen, Lucifer, håller nog med om att de verkliga stjärnorna inte finns i toppen.

∼ ♦ ∼

Två goda samtal hade jag på seneftermiddagen och kvällen. Jag hoppas att allt blir bra. Och att Landings serverar lite mindre hårda pajer och lite mindre sallad i salladen samt inte så sega kokosbollar. Men nu var inte det jag åt det viktigaste, samtalet var det väsentliga.

Hård paj och väääldigt mycket sallad i salladen…

…hos Landings. Kokosbollen var lite seg också.

∼ ♦ ∼

I morrn är det fredag och Fästmön och jag ska äta räkor och dricka bubbel. Gymnasisten får tacos. Jag går och handlar på lunchen. Alla nöjda och glada, mest jag, som bara har en arbetsdag kvar den här veckan.

Livet är kort.