Ett inlägg om en lättsam bok med vissa tyngre undertoner.

Ibland behöver en bara läsa nåt enkelt, lättsamt och roande. Många gånger när tillvaron har varit tung har jag använt mig av Karin Brunk Holmqvists böcker. Författaren är ganska produktiv och alla romaner håller inte lika hög klass. Men för det mesta har jag fått skratta med och åt pensionärerna i hennes persongalleri. Nu senast var det Majken Minröjare jag fick följa inklusive hennes familj och andra i Skillinge på Österlen. Boken köpte jag till 70 procents rabatt hos Akademibokhandeln på Stora torget här i Uppsala tidigare i år.

I Skillinge bor ett antal människor vars tillvaro ruckas aningen. Dels är det tjuvar och banditer i farten, dels har Ossian plötsligt försvunnit. Majken och hennes Sixten bor med sitt barnbarn Sara. Alla tre bestämmer sig att på lite olika sätt försöka ta reda på vad som har hänt Ossian. Men läsaren vet förstås. Ossian har rest till Bornholm och han har ett visst ärende dit som har med hans förflutna att göra. Hemma i Skillinge utspelar sig ovanpå detta även kuckelimuck i buskarna och Majken… hon hittar en fin trädgårdsdekoration som visar sig vara en mina…

Ja det är både dråpligt så det förslår även denna gång, samtidigt som det finns ett uns av allvar. Den ensamme Ossian söker svar på vad som hände då, för länge sen. Men det  är i det lustiga, de så på pricken tecknade personporträtten som jag hittar största behållningen. Jag ser verkligen karaktärerna framför mig, personerna med krullpermanent och överkammade flintar, de som är så kloka och fulla av erfarenheter – men också överraskningar.

Den som gillar att läsa om människor och som dessutom vill läsa om personer, tecknade med glimten i ögat, gör helt rätt som väljer Karin Brunk Holmqvists böcker. Nu ska jag kolla upp vilka som fattas i min bokhylla.

Toffelomdömet blir högt-

Livet är kort.