Ett inlägg om en bok.

Riktigt kul är det att såväl Fästmön som jag läser Helen Grace-serien av M.J. Arlidge! Det var Anna som först hade hört talas om den och jag tror att det var så att hon hittade första delen på loppis. I julklapp förra året gav jag henne den fjärde delen, …får leken tåla. Mottagaren läste den förstås först, men sen ryckte jag åt mig den.

Den här gången handlar det om mordbränder. Flera människor stryker med i bränderna, bränder som verkar vara väldigt noggrant planerade. Polisen Helen Grace jobbar med utredningen – och måste samtidigt jobba lite i motvind med den envisa och för all del ambitiösa reportern Emilia Garanita och sina chefer.

Som i resten av böckerna i serien är vare sig personbeskrivningarna eller miljöskildringarna särskilt ingående. Det räcker med några korta, grovhuggna drag – så fattar läsaren galoppen. Här är skeendet det viktiga. Historien springer snabbt framåt, lika snabbt som eldslågor kan sluka det som kommer i deras väg. Många kapitel är inte bara korta utan mycket korta.

Det finns många sjuka människor i såväl verkligheten som i fiktionen. I den här boken skildras påhittade galningar. Slutet överraskar och jag kan varken lista ut den skyldiges identitet eller hur boken avslutas. Sånt blir det plus för. Det är riktigt spännande och… ja, jag har sett till att Anna har köpt del fem i serien. (Hittills har sju delar kommit ut.) Jag läste nästan halva del fyra genast.

Toffelomdömet blir det högsta.

Övriga delar i serien (länkar till mina inlägg om de böcker jag har läst):

Ole dole

Bro bro breja

Dansa min docka

…får leken tåla (läs texten ovan!)

Nu i ro slumra in

Kurragömma

Älskar inte

Livet är kort.