Ett inlägg om en läskig bok.

Den nya generationen brittiska författare har i mitt tycke skapat sig en egen, speciell genre. Genren rör sig mellan deckare/kriminalroman och skräck/psykologisk thriller. Jag anser att den kanske ligger närmare det senare. Sharon Bolton har jag stiftat bekantskap med tidigare via hennes bok Hantverkaren. Men så upptäckte jag ytterligare en bok som verkade intressant. Dödsdömd blev den sista boken jag köpte till mig själv i januari år – och den första jag läste ut i mars. (Dödsdömd kom emellertid ut före Hantverkaren. Böckerna är helt fristående och ingår inte i nån serie.) Jag köpte dessutom boken i nåt så ovanligt som… en fysisk bokhandel.

Den första mars-boken jag läste inleds med en hiskelig ballongfärd nära gränsen mot Skottland. Ballongfararna blir vittnen till misshandel eller mord, troligen det sista. Mördaren förstår att han har blivit iakttagen och skjuter mot ballongen. Piloten träffas och dör. Så småningom kraschlandar ballongen. Bara en person överlever. Jessica inser att hon har sett mördaren och mördaren har sett henne. Hon gör allt för att överleva, men hamnar på sämsta tänkbara ställe.

Asså den här boken är så skitspännande redan från början. Jag har haft ballongfärd på min bucket list, men nu vete tusen om det står kvar. Människorna i ballongen gör allt för att överleva. Men vad kan de göra uppe i luften när ingen av dem kan sköta ballongen och mobiltelefonerna inte har täckning? Snart står det emellertid klart för dem att ingen troligen klarar sig. Flera av dem har svårt att tro det, för livsviljan är, som bekant, väldigt stark. Jessica, som gett ballongresan i födelsedagspresent till sin syster Isabel, upptäcker att hon är helt ensam som har klarat sig. Vilka känslor rör inte det upp… Boken innehåller också tillbakablickar på systrarnas barndom och liv där det finns en och annan hemlighet. Den kusliga stämningen kompletterad med en massa märkliga människor gör nästan den här boken till i skräckfilm. De flesta kapitel är korta, några mycket korta, vilket skjutsar upp tempot – och spänningen. Och kom ihåg. Inget och ingen är som en tror att de(t) ska vara…

Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.