Ett inlägg om ett rött vin som inte är italienskt.

Fantastiskt läskig etikett, medelfylligt och kryddigt innehåll.

Det händer sällan att jag frångår vissa vanor. Somliga skulle nog säga att jag inte frångår nästan några. Men för ett tag sen frångick jag vanan att köpa italienskt rödvin. Jag köpte en flaska rött från Österrike. The Butcher Pinot Noir 2018 har en helt fantastiskt läskig etikett. Det är också lite hajpat. Fästmön har drucikt ett glas av det tidigare på Klostergatan 5, jag en sipp. På vinprovningen i torsdags provade vi dess vita variant. Jag ville dricka mer av båda vinerna, men än så länge har bara det röda fått följa med hem.

Igår var det jag som lagade mat. Det blev en av mina typ tre paradrätter, stekt kalkonbröstfilé med klyftpotatis. Och eftersom jag var köksmästare blev det jag som valde att lufta The Butcher och servera det till maten. Systembolaget rekommenderar vinet till rätter av feta eller vilda fåglar och till rätter av lamm- eller nötkött. Inte riktigt mitt val, men nära.

Vinet är gjort på pinot noir, en druva som ger en rödblå färg. De flesta pinot noir-viner är medelfylliga, så även detta. Knappt. Alkoholhalten ligger på 13,5 procent, sockerhalten på under tre gram litern. På prislappen står det 159 kronor för 75 centiliter. Vinet finns även på magnumbutelj.

Så här går det att läsa om vinets smak och doft på Systembolagets webbplats:

”Kryddig, nyanserad smak med fatkaraktär, inslag av skogshallon, pomerans, nougat, jordgubbar och sandelträ. […] Kryddig, nyanserad doft med fatkaraktär, inslag av skogshallon, choklad, muskot, plommon och sandelträ.

Kryddigheten fanns där helt klart i såväl doft som smak. Jag noterade också en viss syra från röda bär, men även choklad. Vinet kändes inte tungt, men var heller inte nåt blask. Till min kryddiga Kalle Kon passade det alldeles ypperligt, jag tyckte att det till och med lyfte maten en del.

Toffelomdömet blir det högsta. Det här vinet vill jag dricka mer av och prova annat ätbart till.

Livet är kort.