Kära dagbok…
Plötsligt var den sköna helgen slut. Två lediga dar är över. Slut på friden. Jag som en gång älskade mitt jobb pinade mig iväg i morse – efter att ha glömt påsen med kattskit i hallen. Nåja, jag kom i alla fall ihåg att ta medicin, duscha, klä på mig (!), äta yoghurt, dricka två muggar kaffe och väcka Gymnasisten. Söndagsångesten igår var inte så jättesvår trots allt. Jag lagade faktiskt söndagsmiddagen och även om den tog tid att bli färdig (jävla ugn!), blev den godkänd och vi blev mätta.
Resten av kvällen satt vi med var sin dator, Anna och jag, och gick igenom foton, säkerhetskopierade och rensade såväl datorer som mobiler. Riktigt tråkgöra, men det gick ändå smidigt och var lite kul eftersom det då och då dök upp en del roliga saker som vi delgav/påminde varandra om.
∼ ♦ ∼
Skulle behövt tvätta ansiktet med denna idag för att dölja mina känslor.
Måndag morgon… Fy faaan… Det är inte roligt längre. Jag hade lust att tvätta ansiktet i svart tvål för att dölja hur jag känner, men egentligen… Varför då? Vi är rätt många som har ångest inför en jobbvecka – och det är inte bara folk på min arbetsplats, det är nog ganska generellt. Nu försöker jag komma tillrätta med det på lite olika sätt. Ett sätt är förstås att fortsätta leta intressanta lediga tjänster och söka. Jag gör också andra saker. Tvättar mig i ansiktet med svart tvål gör jag inte ännu. Den fina tvålen , som jag fick i julklapp, får ligga kvar i skåpet ett tag till. Det var så lustigt, för på den tiden jag bodde ensam jagade jag alltid svart tvål till toan/duschrummet. Av nån anledning kom min sambo att tänka på det och köpte mig en finfin svart tvål till jul. Tänk så snabbt jag glömmer saker, inte bara bajspåsar i hallen utan också att jag brukade jaga svart tvål…
Idag hade jag tre möten på förmiddagen och vid åtminstone ett av dem konstaterades att vi delvis har dubbeljobbat för att chefen inte riktigt har koll. Sånt har vi inte tid med. Under resten av dan kollade jag diverse förslag på olika saker. Sånt som andra skriver ihop numera. Sånt som jag skrev ihop tidigare. Det klart att det känns (underförstått: inte så bra). Men jag biter ihop och lägger mer energi på andra som behöver extra stöd just nu.
∼ ♦ ∼
Och under lunchen lades en av mina äldsta vänner här i Uppsala till den sista vilan. Vi lärde känna varandra på 1980-talet, när jag var student. De senaste 20 åren har vi emellertid endast haft ytterst sporadisk kontakt. En tänker att… det finns tid. Men en dag fanns ingen tid kvar. Det var försent. Mina tankar går till vännens maka. Livet är kort. Alltför kort för somliga. Jag kan inte riktigt förstå det än.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Sorgligt när livet tar slut alldeles för snabbt. Sorgligt att det överhuvudtaget tar slut. En tidigare kollega till mig är väldigt sjuk. Jag pratade med min familj om det och om att jag vill visa att jag tänker på honom, men har ju inte haft med honom att göra på femton år och vi var inte nära då heller. Men han är en sådan man tycker om och han hade stor betydelse för mig, han var en sund och god människa mitt i all övrig galenskap. Kan man skicka ett mail i alla fall, visa att man tänker på honom, eller lägger man sig i då..? Är sjukdom något privat. Jag tänkte och tänkte på det, men när Bella, vår femtonåring, sade att hon absolut tyckte att jag skulle skicka en hälsning, så gjorde jag det. Jag har inte fått något svar, men det känns ändå bra att jag visade att jag bryr mig om.
Jag förstår nog litet mer nu, vad du antydde i din kommentar hos mig. Tråkigt att du inte trivs och letar andra arbetsplatser. Men bättre ändå att göra något åt situationen och söka arbete än att bara knyta handen i fickan som vi väl ofta annars gör. Hoppas det ordnar sig!
GillaGilla
Ja livet är liksom lite extra kort för somliga. Tyvärr.
Och ja, jag letar nytt jobb, men söker bara sånt som är av riktigt intresse för mig.
GillaGilla