Kära dagbok…

Åter Uppsala är den, vintern.

Igår kväll regnade det rätt bra när jag gick hem. Sen blev det mer snöblandat och till sist snö. Det var alltså inte bara Anna som kom tillbaka till Uppsala igår, det gjorde även vintern. Jag var beredd att ta bilen till centralen för att skjutsa hem Annas snälla mamma och hennes dotter, men de tog taxi. Och ärligt talat var det ganska skönt att slippa ge sig ut i ovädret – även om det inte är långt mellan hemmet och centralen i Uppsala.

Resan hade gått bra, vädret i England hade väl inte varit på topp. Ungefär som här, då. Men kanske är det roligare att vara utomlands med dåligt väder än här. Jag vet inte. Jag är inte utomlands så ofta. Nu har jag i alla fall lovat mig själv att åka nästa år. Om jag lever då. Det är många saker jag vill göra innan jag dör. En sak är att sätta sprätt på livet. Det finns inget skäl till att spara, för jag kan ingenting ta med mig. Och efter mig finns ingen. Några, som har passerat in och ut ur mitt liv, har redan fått mer än sin beskärda del. Andra ska få det de har förtjänat.) Svarta tankar? Nej, inte särskilt. Snarare realistiska. Jag vill också ha lite roligt de sista åren av mitt liv. Jag är ju liksom på den planhalvan nu. Inte bara för en dag…

Svart. Nej, realistiskt.

∼ ♦ ∼

Kall dag.

I morse drog Cirkus Katt igång sin show vid fyratiden. Jag var så trött, min sambo var så trött och vi ville bara få sova. Halv sex gav jag upp och pytsade upp lax åt katterna. Sen la jag mig en halvtimme och glodde ut i mörkret. Ältade. Oroade mig. Förbannade mig. Ja, inget blir ju nånsin som jag vill, känns det som.

Termometern i köket visade -6,4 grader, så det fick bli dunjackan idag. Appen höll vad den lovade – det skulle bli en ljus och solig, men kall dag. Tyvärr hade jag ingen glädje av ljuset och solen. Jag satt antingen på kontoret och jobbade eller i möten. Hade jag haft möjlighet skulle jag förstås ha tagit en promenad till Tropiska växthuset. Resten av Botaniska trädgården ligger just nu under ett täcke snö. Undrar hur länge. Det ska visst snöa mer, men också bli varmare. Gissningsvis är vintern åter i Uppsala mest bara för en dag.  Och sambon jobbar i kväll, så det känns som om hon också bara återvände för en dag. Eller för gårdagskvällen. Men vi sov i alla fall ihop, alltid något.

Arbetsdagen går inte till historien som en av de mest stimulerande. Jag harvar på med saker som jag ibland har åsikter om, men jag håller käft. På jobbet är jag för att göra det jag blir beordrad att göra, inte tänka. Nu har jag pratat med ”alla” utom rektor och Gud, ungefär. Det finns ingen lösning mer än att gilla läget eller dra. Just nu försöker jag göra lite både och. Fina arbetskamrater är gott, men det räcker förstås inte.

Mörkt när en går, mörkt när en kommer hem. I kväll är det jag och katterna igen. I morron kväll får de mat av mig, men sen får de vara ensamma med varandra. Anna ska äta julbord med sina kollegor och jag ska gå på årsstämma i bostadsrättsföreningen och fika. Tjolahopp vilken dag!

Mörkt när jag går, mörkt när jag kommer hem. Morgon eller kväll på bilden? Rätt svar är morgon.

Nåja, jag ringde hem på eftermiddagen och fick veta att jag hade ett paket att hämta. Sån tur att få lite frisk luft i åtta minusgrader. (Anna fick minsann löfte om hämtning i bil när hon slutar i kväll.) Skämt åsido, dunjackan är fantastiskt skön. Det som låg inuti var två paket som inte får inte öppnas förrän den 24 december. Ja, jag har alltså fått två julklappar. TACK vännen FEM!!!

Ett blått paket från vännen FEM…

…innehöll två julklappar!

Just idag känner jag mig ledsen och deprimerad, tycker inte att jag har nåt att se fram emot, men hör min pappas röst att jag borde vara tacksam för det jag ”har”. Tyvärr kan jag inte helt glädjas åt det eftersom jag vet att allt kan tas ifrån mig på en millisekund. Precis allt. Inte bara för en dag utan för alltid. Så hur ska jag hitta glädjen i tillvaron igen, kära dagbok? Ett framsteg: jag har inte gråtit på jobbet den här veckan, bara en gång, nu i kväll, och det var hemma.

Nåt som i alla fall fick mig att le genom tårarna var vännen FEMs julklappar. Den omtanken. Nu har jag i alla fall två klappar att se fram emot att öppna på julafton och det är inte illa alls.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.