Ett inlägg om en läskig bok.

Ju läskigare, desto bättre, eller hur var det nu jag såg på fiktionen? I oktober månad sände mig Vargnatt vänligen pocketutgåvan av Alex Marwoods bok Granne med döden. Den som spar hon har och nån dryg månad senare blev det dags att plocka fram boken och läsa den. Det är författarens andra bok under pseudonymen Alex Marwood. I verkliga livet heter författaren Serena Mackesy och är inte bara författare utan även journalist.

De andra psykologiska thrillrarna av författaren som jag har läst har handlat om barn. Den här gången är det vuxna som utgör persongalleriet. De sex hyresgästerna i ett rätt sunkigt hus finns har alla nåt att dölja. Läsaren får främst följa Collette. Så sker ”en olycka” och de sex tvingas att ingå en sorts allians. En av dem är… en seriemördare, nåt som de andra förstås inte vet. Läsaren får följa mördarens hantering av sina offer.

Det här är riktigt bra, spännande och läskigt. Mest vidrigt är det att läsa om balsameringsförfarande medan jag äter. För det händer ju att jag äter i sällskap av en bok. Personerna skildras realistiskt och jag skapar mig bilder av hur de ser ut och är. Det är bara seriemördaren som jag inte har total kläm på. Slutet är annorlunda och även om det är tungt på flera sätt lockar det ändå fram ett skratt hos mig.

Författarens uppföljare till sin pseudonymdebut är nog den bästa av de tre böcker jag hittills har läst av henne. Stort TACK till Vargnatt för boken! Jag hoppas att jag snart får slå upp pärmarna i den fjärde boken, som ännu inte har kommit ut på svenska, tror jag.

Toffelomdömet blir det högsta.

Andra böcker jag har läst av Alex Marwood:

Onda flickor

Den mörkaste hemligheten

Livet är kort.