Ett inlägg om en bok.

Mitt emellan två ganska nyutkomna böcker hamnade en bok från 2017 i kassen från Akademibokhandeln sist. Sigrid Combüchens bok Sidonie & Nathalie: från Limhamn till Lofoten fyndade jag inbunden för 69 kronor. Jag har tidigare läst romanerna Spill och Den umbärliga av samma författare. Den ena gav jag högsta Toffelomdöme, den andra medel. Men lite nyfiken var jag på den författaren och gav mig i kast med denna för mig tredje boken i ordningen. Vissa biografiska inslag fanns i de två första böckerna. Hur det är med den jag nyss slagit ihop pärmarna på vet jag inte, men i boken figurerar faktiskt en Sigrid…

Händelserna våren 1944 vävs samman med nutid – eller i vart fall 2005. I mars 1944 flyr två kvinnor, Sidonie och Nathalie, genom krigets Tyskland. De två kvinnorna är mycket olika sinsemellan och de känner inte varandra. Nathalie är välutbildad och har haft familj, men Sidonies bakgrund är mer oklar. Läsaren får veta att det som står i hennes papper, att hon är kallskänka och har suttit i fängelse för misshandel, inte är sant. Genom att sälja det sista de har lyckas de fly till Sverige. Där får de arbeta för mat och husrum – och de får också nya namn, Siv och Nanna. Sen måste de fly igen… År 2005 fyller Nathalie 90 år. Hon fick ett nytt liv i Norge, men hon kan inte glömma.

Jag hade en känsla att det här skulle vara en roman liknande Jag heter inte Miriam. Och på sätt och vis är det det. Men… jag kommer inte in i boken. Jag får ingen kläm på vare sig handling eller karaktärer. Det är som om romanfigurerna undslipper mig, de kommer inte nära. Trots det relativt ringa omfånget, strax över 300 sidor, tar det mig evigheter (med mina mått mätt) att komma igenom boken. Jag tragglar. Understundom tycker jag att berättelsen hoppar för mycket mellan karaktärerna och jag blir osäker på vem som tänker, säger och gör vad.

Toffelomdömet blir lågt.

Livet är kort.