Ett inlägg om en bok.

Det blev en del böcker inköpta under helgen som vännen FEM var här. En av böckerna jag fyndade var Marie Bengts deckare En sax i hjärtat. För ett par år sen, när boken skulle komma ut, anmälde jag mig som testläsare hos Akademibokhandeln för just En sax i hjärtat. Tyvärr blev jag inte vald då. Men nu sålde Röda Korset boken i second hand pocketutgåva till mig för en guldpeng. Då kan snåla jag tänka mig att betala fullpris för uppföljaren, Döden klär i domino, som kommer i början av nästa månad.

Året är 1957. Hannah Lönn är sömmerska med andra drömmar än att bli hemmafru. Hon bor i Stockholm, men far i den här boken ner till sin faster i Småland. Samma dag hon anländer ska det bli synjunta. Via de olika karaktärerna i boken inser jag som läsare att en person sticker ut, en person som vet lite för mycket om alla andra. Det kan aldrig sluta väl, utan det slutar med mord. Och Hannah Lönn blir så involverad i det hela att hon hjälper polisen i mördarjakten samtidigt som hon syr kläder åt byborna och äter vaniljhjärtan.

Den som känner mig vet att jag är ett stort Maria Lang-fan. De tidiga böckerna gillade jag mest och tänk, den här boken skulle kunna vara en av dem. (Det är det bästa betyget, författaren!) Jag faller pladask för beskrivningarna av 1950-talets miljöer. Människosynen känns autentisk för tiden, liksom skildringen av mäns och kvinnors roller och positioner. Det vimlar av folk i den här boken. Detta till trots har jag inte svårt att hålla isär dem. De är nämligen alla udda på ett eller annat sätt och både vasst och lite ömsint skildrade. Kapitlen är aningen för långa för mig som ofta läser på raster på jobbet. (Men jag är ju inte den enda läsaren och boken är inte skriven för mig.) Jag gillar den här deckaren stenhårt, allra helst som jag först anar mördarens identitet först när endast cirka 30 sidor återstår. Jag ska kasta mig över uppföljaren när den kommer ut, var så säker på det.

Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.