Kära dagbok…

En fallen ängel…

”En bild säger mer än tusen ord” heter det ju och det tror jag på. Det är så jag använder mitt Instagramkonto, det vill säga ett foto som jag publicerar har minimalt med ord eller bildtext. (Ja ja jag vet, jag taggar mycket.) Det finns de som använder Instagram med skrivandet i fokus i stället för bilden. Och det är ju upp till var och en hur en använder Instagram.  Jag erkänner att jag inte läser texter längre än två rader på Instagram. Inte heller tittar jag på filmer eller händelser. Långa texter i liten gradstorlek (storlek på bokstäverna) är för knepiga att läsa för mina ögon. Filmer är för fladdriga och jag förstår inte riktigt vitsen med händelser.  Vill jag se rörliga bilder kollar jag You Tube (vilket jag gör ytterst sällan eftersom jag föredrar att läsa). Men, som sagt, var och en gör som den vill. Det gör den sannerligen.

En bild behöver inte enbart säga mer än en massa ord. Den kan utesluta också. Den kan visa upp delar av sanningen, delar av ett sällskap, delar av en kropp etc. Den kan användas i nedsättande syfte, i öppet eller slutet sammanhang. Att bli utesluten är lätt, skrattad åt likaså, trots att så många sägs värna om ”inneslutning”. Jag tänker inte göra en höna av en fjäder den här gången, men ja. Jag blev ledsen över en bild. Jag trodde annat om fotografen. Själv försöker jag komma ihåg att fråga eventuella personer som är med på bilden om det är OK att jag publicerar den och var jag vill publicera bilden – innan jag publicerar den. Jag glömmer ibland, det gör jag. Men jag publicerar alltid bilder öppet, har ingen dold agenda. Men, som sagt, även jag gör fel. Jag är ingen ängel. Möjligen… en fallen ängel…

Jag ska ge ett exempel från verkligheten. Ett exempel där det handlar om att inte skildra hela sanningen. Igår kväll strax före läggdags kom Lucifer och la sig hos min sambo. Han låg där och myste och hade det gott. Men precis innan dess hade han försökt komma till mig i bästefåtöljen, men vände. Så gick jag för att borsta tänderna. På vägen till badrummet tog jag den här bilden som fick +25 likes (gilla-markeringar) på Insta:

Min sambo och Lucifer, en bild av ro.

Ett par minuter senare, när jag kom ut med tandborsten i vardagsrummet, var scenen en annan. Katten hade upptäckt att bästefåtöljen var ledig och helt enkelt parkerat sig där för att… se på TV… Den bilden la jag inte ut på Insta.

Hepp! Här ligger jag och ser på TV.

Nu var det här ett skämtsamt stycke ur verkligheten, men om nån har orkat läsa hit kanske nån ändå förstår min poäng? Det här att en kan välja att undanhålla saker, berätta delar av sanningen. Här på bloggen valde jag att berätta hela sanningen: katten ville ha en egen fåtölj att ligga i.

∼ ♦ ∼

Stilig i hatt var han, min morfar, men rökningen gav honom KOL.

Det är min morfars födelsedag idag. Han hade fyllt 115 år om han hade levat, vilket han ju inte gör. Trots svåra umbäranden i livet, svält, fattigdom och TBC samt med KOL i livets slutskede blev morfar 86 år. Det året jag föddes fick jag och min mamma komma hem från BB på hans födelsedag. Jag var hans bästa födelsedagspresent nånsin, berättade han. Idag är jag ingens bästa present what so ever, men jag är glad och tacksam att jag har varit så älskad, så älskad utan förbehåll.

Idag är jag däremot en ganska avskydd och hatad människa. Nä jag är inte dum, jag har förstått. Men kom aldrig mer till mig och be om nåt igen.

Jag har stängt dörren nu för rätt många.

∼ ♦ ∼

Det blev inte alls den lugna fredag jag hade tänkt på jobbet. Förutom att det var skitkallt i morse så jag fick marschera för att hålla värmen var det inte bara nyhetsbrevet som skulle fixas idag. Jag blev kallad till ett möte igår kring lunchtid idag, vilket innebar att jag fick springa (nåja…) över och köpa lunch tidigt, men äta den sent. Inte bra eftersom jag ska laga mat hemma i kväll och äta med min tvåveckorssambo. Sen trillade det in lite andra jobb under dagen också. Och så var det plötsligt dags att gå hem. Ingen hämtade mig för att skjutsa hem mig idag heller, men idag regnade det inte i alla fall. DET KOM NÅGRA JÄVLA FLINGOR SNÖ PÅ EFTERMIDDAGEN I STÄLLET!!! (Och mer ska komma under kvällen…) Igår när jag kom hem var jag genomsur – på flera sätt än ett…

Sen salladslunch.

∼ ♦ ∼

Nåt som alltid får mig på soligt humör är blommor. I lådorna som hänger på räckena på S:t Olofsbron har de gjort så fint, så fint. Då blev jag glad en liten stund igen.

Penséer i min favoritfärg, bland annat.

Vilka härliga tulpaner!

Starkt blå hyacint.

Sen shoppade jag lite böcker på nätet. Tänkte att nåt för bara mig vill jag lägga min skatteåterbäring på. Då blev jag ännu gladare. Den här kvartetten kommer hem till mig snart:

∼ ♦ ∼

Och medan maten till mig och tvåveckorssambon fixar sig i ugnen och tvättmaskinen tvättar rött, ska jag börja ta en promenad med dammsugaren. Efter maten blir det tvätthängning innan jag sparkar igång diskmaskinen – jag hoppas att jag får plats med ett par tallrikar till. Sånt här blir jag inte så glad åt en fredagskväll, men jag vet inte hur jag ska hinna med att göra detta under helgen eftersom det är andra saker på gång då.

Tjolahopp, over and out!

∼ ♦ ∼

Livet är kort.