Ett inlägg om en bok.

Min sambo fick en märklig bok i julklapp, Liza Marklunds senaste bok Pärlfarmen. Det tog tid för Anna att ta sig igenom den, men detta avskräckte inte mig. Självklart var jag nyfiken på deckardrottningens (!) senaste, en roman som helt skiljer sig totalt från Annika Bengtzon-serien.

I Pärlfarmen tar författaren med oss till en söderhavsö under tidigt 1990-tal. Här lever Kiona med sin familj. Hon arbetar på familjens pärlfarm och dyker efter ostron – och pärlor. Det är en delvis hård, delvis idyllisk tillvaro där pengar ursprungligen inte spelar nån större roll. Men så en morgon förändras allt när en svårt skadad svensk man, Erik, hittas på en båt. Kiona och mamma Evelyn tar hand om Erik och så småningom blir Erik och Kiona ett par. Men allt är förstås inte enkelt eller så som det vid första anblicken ser ut att vara. Idyllen slås i spillror. Slås i spillror gör emellertid inte Kiona. I stället ger hon sig ut på sitt livs resa genom flera världsdelar för att söka efter sanningen och försöka ställa saker och ting till rätta. Att det är just Unicef som vinner i slutet är kanske inte så konstigt med tanke på författarens engagemang där.

Det här är en bok som skiljer sig helt från Liza Marklunds tidigare författarskap. Den är inte en deckare och den är inte nån samhällsroman eller baserad på verkliga händelser. Eller..? Baserad eller inte, boken är en fiktiv och ganska otrolig historia. Den ger inte sken av att vara verklighetstrogen därför att den helt enkelt inte är det. För det är ju smått overkligt att en ung dykarflicka plötsligt far runt i världen – och överlever alla umbäranden sin naivititet till trots. Kiona, som aldrig tidigare ens åkt bil, hamnar på flygplan och i andra världsdelar.

Jag har sett i ögonvrån att kritiken mot den här boken har varit ganska negativ. Det tycker jag är lite synd, för den har sina kvaliteter. Boken är välskriven och spännande, även om den inte är nån kriminalroman. Jag väljer att läsa den som en… saga. Eller en allegori, rentav. Framför allt tycker jag att det är kul att författaren väljer en helt ny genre. Om jag ska vara något negativ också i min kritik tycker jag att berättelsen är ganska hoppig. Att den är otrolig passar inte helt min smak, men sagor är ju ofta fantasifullt skrivna.

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.