Ett inlägg om en bok.

Jag har som bekant fortsatt min litterära resa med Fabian Risk och hans upphovsman Stefan Ahnhem. Den tredje boken i serien, Arton grader minus, har jag just slagit ihop pärmarna på. Liksom de två första böckerna i serien är detta en tegelstensdeckare på över 500, men dock cirka 50 sidor kortare. Det blir jag lite stressad av, för nu inser jag att jag bara har en bok kvar att läsa i serien. Men bra att även den finns hemma – jag har lånat böckerna av Anna.

Det här är böcker som även andra än jag prisar. (Jag gav båda de första delarna i serien högsta Toffelomdöme.) För Offer utan ansikte fick författaren Crimetime Specsavers Award 2015 och för Den nionde graven fick han det tyska deckarpriset MIMI. Denna den tredje delen är enligt förlaget författarens stora genombrott, såväl nationellt som internationellt.

Familjen Risk är tillbaka i Helsingborg. Det har gått knappt två år sen det som hände i Offer utan ansikte. De våldsamma morden fortsätter. Just den här boken inleds med att en bil kör över kajkanten i hamnen. Det visar sig att offret i bilen har varit död i ett par månader – och har varit nedfryst. Fabian Risks kollega i Helsingör, Dunja Hougaard, har fått disciplinstraff och går som ordningspolis, men efter en hemsk misshandel av en hemlös kan hon inte låta bli att utreda fallet. Och fallet leder till Helsingborg, närmare Fabian Risk än en kan tro. Utöver detta kämpar Fabian med att hålla ihop sitt äktenskap med den i mina ögon rätt hopplösa – och ganska blekt porträtterade Sonja.

Den här tredje boken i serien är precis lika bra som de två första. Men… vem i helvete har korrekturläst den??? Här vimlar av såväl korrekturfel som rena stavfel – och sånt blir det avdrag för när Toffelomdömet sätts. Det skämmer nåt fruktansvärt. I övrigt är det samma snabba takt i språk och händelser, en takt som jag gillar för den blinkar spänning. Självklart ska jag läsa fyran i serien – och hoppas på att den har färre fel.

Toffelomdömet blir högt. 

Livet är kort.