Ett inlägg om en bok.

Nog har jag sett dem i en av våra bokhyllor, böckerna av Stefan Ahnhem. Och så har jag hört Annas stön och utrop av fasa (!) när hon har läst dessa kriminalromaner. Den fjärde och senaste boken fick hon dessutom i julklapp av mig förra året. Därför tyckte jag att det var dags att låna och läsa den första boken i Fabian Risk-serien, Offer utan ansikte. I pocket är boken en riktig tegelsten på nästan 600 sidor. Såna böcker funkar för mig – om de är bra…

Fabian Risk flyttar från Stockholm tillbaka till sin hemstad Helsingborg tillsammans med sin fru och två barn. Det antyds att han på nåt sätt blivit av med sitt jobb som kriminalare i Stockholm, men fått nytt jobb i hemstaden. Fast först ska han ha semester med familjen, uppenbarligen för att reparera sitt äktenskap, bland annat. Men Fabian och familjen hinner knappt komma fram till sitt nya hus när han dras in i en utredning som börjar med en mördad slöjdlärare, faktiskt Fabians gamla lärare. Den blir inte det enda mordet. Fabians klasskamrater mördas också en efter en. Fabian ger sig in i jakten på seriemördaren, nåt som får konsekvenser för honom på flera plan.

Stefan Ahnhem inledde sin karriär med att skriva manus till TV-serier, men 2014 debuterade han som deckarförfattare. Det gick uppenbarligen väldigt bra och nu har böckerna om Fabian Risk blivit fyra. Jag dras in i handlingen direkt. Kapitlen är av föredömlig längd, de är lagom blandade i perspektiv och handlingen formligen rusar framåt. Det är så en bra kriminalroman skrivs. Det sker ganska blodiga mord, så jag förstår Annas utrop (se ovan!). Jag gör liknande utrop mot slutet av boken. Huvudtemat är emellertid mobbning och vad det kan göra med människor.

Toffelomdömet blir det högsta. Det här är en riktigt bra debutdeckare. Stefan Ahnhem blev faktiskt prisad för boken – 2015 fick han Crimetime Specsavers Award för Offer utan ansikte. Jag ska definitivt läsa de övriga tre böckerna i serien.

Livet är kort.