Ett inlägg om en bok.

Jag fortsätter att plöja julklappsböcker! Nu har jag läst den tredje av fem i en rasande fart. Det beror inte på att jag läser slarvigt utan på att böckerna är bra och att jag inte orkar göra så mycket mer än att läsa på grund av min gruvliga mancold. Ärligt talat knappt ens läsa, men några av de vakna stunderna ägnar jag åt mina älskade böcker. Tredje boken ut blev Alex Schulmans bok Bränn alla mina brev. Stort TACK till givarna Annas snälla mamma och hennes L!

Det här är en i raden av författarens biografiska och samtidigt fiktiva böcker. Den första jag läste av honom – och älskade! – var Skynda att älska, en bok som handlar om Alex Schulmans far. Denna andra biografi jag läser handlar om hans mormor. Eller egenligen mer om hans morfar, tycker jag. Mormoderns korta kärlekshistoria med Olof Lagercrantz präglade inte bara de närmast inblandade utan hela familjen. Kanske har morfadern vrede gått i arv, för den här boken inleds med att författaren inser att hans barn är rädda för honom för att han blir arg. Inte slåss eller super utan blir arg. Genom sin terapi får författaren hjälp att rita upp familjerelationer. På pappans sida är alla linjer raka, medan de är raka motsatsen på mammas sida. Så småningom börjar han forska om sin morfar – och upptäcker då den stora hemligheten med hans mormor och Olof Lagercrantz.

Den här boken är oerhört fascinerande. Fakta blandas med fiktiva, men mycket tänkbara skeenden och dialoger. Defintivit äkta är det bemötande Alex Schulman får vid Universitetsbiblioteket i Uppsala och det han får vid Sigtuna stadshotell, nåt han skildrar mycket beskt i boken. Ja, en kan sannerligen ana morfar i Alex Schulman.  Jag kan också känna igen en hel del av den där vreden, bitterheten, som finns i en familj och som ärvs nedåt, till såna som mig.

Jag gillar mycket Alex Schulmans sätt att skriva. Han kan vara både otroligt känslosam och väldigt kall i sitt sätt att skriva och beskriva. Den här boken gjorde mig sugen på att läsa mer av honom, så jag nätshoppade boken om hans mamma Lisette Schulman, Glöm mig.

Toffelomdömet blir det högsta. 

Livet är kort.