Ett inlägg om en bok.

Det nya året inledde jag med att läsa den andra julklappsboken jag fick 2018. Vännen Jerry gav mig två böcker och nu när jag har läst ut Hantverkaren av Sharon Bolton har jag läst båda. Tack!

Boken inleds i nutid med begravningen av en seriemördare. Larry Glassbrook begravde 1969 sina unga offer levande i likkistor som han själv hade tillverkat. Att fallet löstes innebar början på en lysande karriär för polisen Florence Lovelady. Florence, som var ganska motarbetad 1969 under arbetet med fallet, lyckades lösa det. Florence reser tillbaka till den lilla stan Sabden och går alltså på seriemördarens begravning 30 år senare. Men… vissa saker börjar upprepa sig, nåt som får Florence att undra om hon fick fast fel mördare. Eller är det nåt annat som pågår..?

Det här är en ganska tjock bok och jag kan ibland tycka att den är lite för omfångsrik. Samtidigt bygger författaren, en ny författarkontakt för mig för övrigt, upp en riktigt kuslig stämning. Det känns som om en som läsare inte vet vem en kan lita på, riktigt. Stämningen är det allra bästa med boken, medan karaktärsteckningarna är något mindre lyckade. Eller diffusa, snarare. Jag får inte några tydliga bilder av människorna i boken. Men kanske är det också meningen..? Det övernaturliga inslaget i form av häxor känns tyvärr helt fel för mig. I vart fall är det här en mycket bra spänningsroman. Jag hade turen att kunna sluka den eftersom jag var ledig från jobbet.

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.