Ett inlägg om en bok.
Ett gäng böcker jag minns från mitt föräldrahem var Jan Fridegårds böcker. Efter mammas bortgång fick de flytta hem till mig i Uppsala. Men det är först nu, tolv och ett halvt år efter pappas bortgång, och lite mer än två år efter mammas, som jag har börjat läsa dem.
Jag fann att de ingår i lite olika serier. Mot öster soldat, som jag just har läst, ingår i Soldat-sviten. Där är boken den tredje delen av fem. Boken kom ut 1961. Den utgåva jag äger är helt svart och har inget skyddsomslag. Det piffiga gröna här intill känns därför inte helt rätt.
Den här boken börjar faktiskt på Polacksbacken i Uppsala. Den unge Johan Malm har tagit värvning som lantvärnsman, indelt soldat, i kriget mot Ryssland. Soldatsviten handlar om författarens farfarsfar – och den här boken även lite om hans familj, liv och villkor under åren kring 1800. Det som börjar i oro inför att inte ha uniform och plågan av skoskav byts mot de fasor som krig och dödande innebär. Johan Malm är kanske oerfaren som krigare, men han har nånting som gör att han blir omtyckt av såväl befäl som kamrater – och han klarar sig ganska bra i den här delen.
Bitvis är boken skriven på dialekt. Det tar en stund att få upp lässnabbheten i dialogerna även om det inte är nån knepig dialekt. I övrigt är språket ganska kortfattat och meningarna inte särskilt långa. Det som hade kunnat skrivas vitt och brett om skildras mer konstaterande. Jag gillar det här. Jag gillar författarens sätt att beskriva på ett klart och enkelt sätt utan en massa tillgjordheter. Sen var det förstås en miss av mig att inte ha läst de två inledande böckerna i sviten.
Toffelomdömet blir högt.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Av Jan Fridegård har jag bara läst två böcker: Lars Hård och Trägudars Land. Den sista läste jag som ung och den första som mycket äldre. Jag tyckte att Lars Hård var intressant att läsa men den kändes daterad. Det är klart att den är gammal och skriven i en annan tid, men det kändes som att då gjorde den succé och kanske även skandal, jag minns inte faktiskt men att den bara höll idag därför att det var intressant att läsa den därför att det var just Lars Hård. Kanske hade jag fel inställning just då?
GillaGilla
Jag läste Lars Hård när jag pluggade litteraturvetenskap på 1980-talet och jag måste säga att den var en av de bättre svenska böcker jag läste under studietiden. Kanske handlade det till viss del om bokens omfång – den är INTE nån tegelsten…
Böckerna jag läser nu har stått i mina föräldrars bokhyllor och är ett känslomässigt minne från mitt föräldrahem. Men samtidigt… Trots att böckerna handlar om krig – som jag INTE gillar – gillar jag böckerna. Fridegård har ett mycket speciellt sätt att skriva och det tilltalar mig mycket. Utöver det är omfången på böckerna lagom. Jag önskar att många nutida författare kunde ta till sig lite av sånt som faktiskt var bättre förr – kvalitet före kvantitet.
För övrigt är jag av gammal soldatsläkt (1600-talet), så lite intressant är läsningen även för den skull. 😛
GillaGilla