Ett inlägg om en bok.

Att skriva noveller, short stories, är bland det svåraste som en kan ge sig på att skriva. Ska det vara kvalitet på novellerna ställs höga krav på författaren. Eftersom jag har pluggat litteraturvetenskap, som också är huvudämnet i min examen, har jag varit med om att dissekera analysera många litterära verk, även noveller. Kanske är det därför jag inte är så förtjust att läsa just noveller för nöjes skull. Alltså, dels minns jag analyserandet, men också det faktum att så få noveller faktiskt var bra. Det handlar om lite mer än att kunna stava rätt (en grund, dock!) och att ens verk ska ha en början, en mittpunkt/höjdpunkt och en knorr på slutet. Eftersom jag nogsamt undviker noveller missade jag att Viveca Stens bok Iskalla ögonblick hade undertiteln Tio skärgårdsberättelser. När jag sen insåg att boken innehöll just noveller blev jag ändå inte alltför rädd. Jag har läst det mesta av författaren, hon är en driven skönlitterär skribent och hon skriver bra.

Berättelserna i boken utspelar sig innan Viveca Stens Sandhamns-deckare med de vuxna Nora Linde och Thomas Andreasson. Vi läsare får vet hur de två träffades, bland annat. Detta avslöjas i den första novellen, Konfirmationen 1981. Det är också bokens längsta novell och jag kan tänka mig att den kanske ursprungligen var avsedd som roman. Lite synd att den inte blev det, tycker jag, som i det här fallet hade föredragit att den inte skulle ta slut så snabbt. Ett annat guldkorn är novellen Barnatro 2003, medan En midsommarnattsdröm 2002 tyvärr snubblar före finalen. Med snubblar menar jag att slutet avslöjas före slutet. Utöver denna miss tycker jag ändå att de här berättelserna är bra och läsvärda.

Mitt samlade omdöme om den lilla boken, inköpt i Stockholm för ett par veckor sen, blir ändå högt.

Livet är kort.