Ett inlägg om en film.

På helgerna är det enligt mig bara skit på TV. Förra lördagen var inget undantag. Men hur det nu kom sig började vi titta på en film sent på lördagskvällen. För min del var det första gången jag såg en Tarantino-film. Vi började titta och det gick inte att sluta titta på Django Unchained (2012). Det är nog en av de märkligaste westernfilmerna jag har sett.

Handlingen utspelar sig ett par år före det amerikanska inbördeskriget. De svarta och bruna har inga som helst rättigheter och behandlas som skit av de flesta vita. Under en strapatsrik färd med svåra umbäranden tillsammans med andra slavar som ska säljas möter Django prisjägaren doktor Schultz. Schultz behöver hjälp av Django att identifiera några bröder han är på jakt efter. Django tillhör de få som vet hur bröderna ser ut. I utbyte mot hjälp erbjuder han Django frihet – och att de ska hitta Djangos fru, den tysktalande vackra Broomhilda.

Den här filmen är riktigt jävla våldsam. Den går nästan överstyr med våldsamheterna och morden är ofta så brutala att varken de eller blodet som sprutar inte ser verkligt ut. Men det är nåt som fascinerar i den grymma handlingen. Mycket realistiskt skildras de svartas helvete i Amerika. Mindre realistiskt, men faktiskt lite kul, är det överraskande slutet.

Toffelomdömet blir högt. Jag vill se fler såna här märkliga filmer.

Livet är kort.