Kära dagbok…

Själen måste jag göra lättare också.

Efter onsdagens utflykt i verkligheten började det kännas lite lättare. Det finns människor som gillar mig som jag är, som förstår och som visar omtanke. Lättare känns däremot inte magen, märkligt nog. Men nån second opinion blir det inte, det är ju som det är – det vill säga besvärligt. Jag har mina egna planer när det gäller kropp och själ.

För nu måste jag göra själen lättare också, inte drömma mardrömmar om att vissa verkliga människor har horn. Bara det att jag tackade ja till nåt gott att tugga på hemma igår var som att nånting firades. Flams och prat bakom stängda dörrar, men det behöver inte handla om mig. Till och med katterna var uppspelta, som om nåt var i görningen. Mamma Mini tuggade på blommor, Lucifer knyckte bästefåtöljen. Men jag stängde mina ögon och öron, flyttade in en vas i sovrummet och förundrades över Lucifers svanhopp.

Slutet av arbetsveckan var tung med möten nästan hela förmiddagen. Under sittande möte publicerade jag mitt nyhetsbrev trots att ögona hade svårt att samarbeta med skärmen. Direkt efter jobbet ska vi kånka hem ett möblemang före middagen. Sen hoppas jag att kropp och själ låter mig vila i helgen. I natt blev det dåligt med sömn. Det är som att summan av måendet bara måste vara konstant – dåligt. Även min dator hemma mår dåligt, så jag har skrivit det här inlägget på lunchen och eftermiddagsrasten. Men ord och bild börjar komma tillbaka. Det ser jag som om att nåt av såren har fått en skorpa.

(Bilderna blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem. Det går också att kommentera varje bild då.)

Lucifer har börjat lägga beslag på bästefåtöljen.

Mamma Mini smög omkring bakom tv:n och tuggade på blommor i en vas.

Anna bjöd på äppelpaj och glass igår kväll.

Mitt frukostsällskap.

Rosa hortensior och vindruvor – en installation utanför Missionskyrkan i morse.