Kära dagbok…

Sill och potatis, var sin öl och två snapsar till oss vuxna.

Jag gjorde inte nåt vettigt igår på söndagen mer än grinade och pratade i mobilen. Och fixade två olika maträtter till middag (sill och potatis med var sin öl och två snapsar till oss vuxna; lax, potatis och hollandaisesås till E; det senare även lunchlåda till min sambo.) Det är kanske inte värt att nämna och hos de flesta mer vana än unikt. För mig känns det som ett smärre underverk bara jag får till en ätbar maträtt. Har en vid ett antal tillfällen blivit itutad att en inte kan laga mat så tror en på det. Sen får somliga – till och med företag som skickar ut enkäter! – förvånas över att en tant på 56 år inte kan, gillar eller är intresserad av matlagning. Eller kläder.

Det finns två sidor av samma kaka.

Men som alla människor behöver tanter tillgodose basala behov. Att äta och ha kläder på kroppen hör dit. Att sova likaså. Dessa tre ser jag till att möta, resten av de mänskliga behoven är det som det är med. Igår gick jag och la mig nån gång mellan 20.30 och 21. Jag tog bara slut. Jag orkade inte sitta i en stol. Jag ville bara lägga mig och sova och aldrig vakna mer. Men vaknade gjorde jag klockan 6.30 i morse. När jag slog upp ögonen skrek mitt inre ”NEJ!”. Min kropp lyssnade inte, utan jag är ju så plikttrogen. Sen fick jag en dagsedel och kom till insikt om att det finns två sidor av samma kaka.

∼ ♦ ∼

Och nu lite om jobbet. Den som är ointresserad behöver inte läsa, vilket naturligtvis gäller ALLA mina inlägg här.

Arbetstakten trappas upp.

Idag har jag försökt jobba med bland annat uppdateringar på intranätet där innehållsansvariga är sjukskrivna eller semestrande, textgranskningar av olika slag samt det stora projektet och kommunikationen kring det. Arbetstakten trappas upp, inte ner, trots att det är semestertider. I morgon är min närvaro önskad i ytterligare ett möte kring struktur på några andra sidor på intranätet än dem jag har diskuterat med en av enhetscheferna, till exempel. Jag har deltagit för första gången i ledningsgruppens möte och där blir jag kvar tills projektet har gått över till permanent verksamhet. Det finns ett stort behov av samstämmig kommunikation och information via en kanal och en person (jag plus en back up). Men det är inte helt enkelt när direktiv ändras över natt och jag inte riktigt får den frihet jag behöver för att kunna göra bäst ifrån mig. Det ska nog bli hyfsat bra ändå, mitt mål är som vanligt att göra mitt bästa efter förutsättningarna. Och när jag är på jobbet kan jag oftast vila i hårt arbete. Sen går jag hem och skrubbar diskhoarna tills fingrarna blöder.

∼ ♦ ∼

Märkligt hur en kan sakna sånt och såna en tog för givet tidigare, det som gjorde en irriterad och ledsen ibland. Men när en är sist kvar och den insikten drabbar en blir tyngden på axlarna nästan omöjlig att bära. Igår telefonerade jag med mammakusinen B som hade födelsedag. Det gladde mig att höra hur hon hade blivit uppvaktad av sin familj, men självklart slog det dåliga samvetet kring min mamma ner i mig. Varför åkte jag inte hem till henne på hennes sista födelsedag sommaren 2016? Mamma skulle ha fyllt 83 år nästa vecka.

Mamma i vitt till vänster på bilden, mammakusinen B i mörkt till höger. De fyllde år med tio dagar emellan, mamma föddes året innan B.

∼ ♦ ∼

Det är Rosens dag idag och en liten ros i form av en stråle solsken har letat sig in: jag har blivit utbjuden på fika med jordgubbsbakelse, om det finns, på min namnsdag, efter jobbet. Förhoppningsvis kan jag ändra mig (jag tackade nej igår) och tacka ja.

En hel tårta behöver jag inte, men kanske får jag en jordgubbsbakelse på min namnsdag.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.