Ett inlägg om ett ripassovin.

Lättdrucket och smakrikt Ripasso.

Ripassovinerna är goda och smakrika, men i mitt tycke inte lika tunga som Amaronevinerna och Barolo dito. Vi drack en flaska i fredags, hyfsade den på lördagen och så… öppnade jag ytterligare ett Ripasso, men av en annan sort. Pasqua Ripasso Valpolicella Superiore 2016 har jag druckit en tidigare årgång av (2014) och gett ett högt omdöme. Inte högsta, vilket tycks stämma med andra vindrickares åsikter. Jag gav 115 kronor nu i år för en flaska från 2016, vilket är en prishöjning med tio kronor jämfört med föregående årgång.

Företaget som gör vinet grundades 1925 i Verona. Det var två bröder Pasqua som startade det som idag är ett av de största vinproducerande italienska företagen. Numera drivs det av tredje generationen Pasqua som också gör viner från Apulien och Sicilien.

Vinet sägs passa till nöt och lamm, eventuellt grillat, lagrade ostar. Jag smuttade på ett glas bara så där första gången jag drack det. Andra gången tog jag ett glas till riktigt smakrika dessertostar och oliver.

På Systembolagets webbplats kan en läsa om årgång 2015. Flaskan jag öppnade i lördags var ett år yngre och så här kan en läsa om 2016 års smak och doft hos Folkofolk:

”[…] en nyanserad och kryddig doft med inslag av fat, körsbär, björnbär, örter och vanilj. Smaken är fint balanserad med inslag av fat, körsbär, blåbär, örter och lakrits.

Jag tyckte att vinet var gott, lättdrucket och smakrikt. Det var inte tungt och jag blev inte trött av det. Lakritssmaken kände jag tydligt, men även en smak av mörka bär, möjligen körsbär. När vinet serverades ljummet kom dess smak bäst till sin rätt.

Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.