Ett inlägg om en bok.

Nog har jag läst ett antal av Ninni Schulmans böcker, men det är Fästmön som äger dem. Nu när vi flyttade ihop hittade jag två böcker i serien om journalisten Magdalena Hansson och poliserna Petra Wilander och Christer Berglund. I kväll läste jag ut Vår egen lilla hemlighet, en deckare som kom ut 2015. Det är den fjärde boken i författarens Hagfors-serie.

Boken inleds med att en kvinnlig socialsekreterare försvinner. Anna-Karin Ehn kommer inte hem från jobbet och anmäls försvunnen av sin make. Så småningom hittas hennes bil med blod och snart även en halsduk som har varit Anna-Karin Ehns. Men när såväl pressen som polisen börjar nysta i fallet upptäcker de att allting inte är som det verkar vara. Parallellt får vi läsare också en dos av kvinnomisshandel och svartsjuka oss till livs.

Den här boken handlar om makt, men också om maktmissbruk. Det är jobbigt att läsa om hur utsatta kvinnor och barn kan vara. Här finns också en man som jag som läsare känner kan fara ganska illa i sitt förhållande. Människor är sannerligen märkliga varelser. Lika varma och snälla som de kan vara, mörka och onda kan de vara. Folk som inte kan låta bli att slå den svagare bara för… att. Eller utsätta den redan utsatta för andra sorters övergrepp. Det som sen blir ”vår lilla hemlighet”, den som inte får röjas.

Åter igen har jag läst en riktigt bra och spännande bok. Ninni Schulman, i grunden journalist själv, har ett bra flyt i såväl språk som berättelse. Perspektiven varierar och ibland berättar hon utifrån nåt offer, ibland utifrån utredarna. De senares liv och leverne får läsaren också en dos av. Det är i och för sig inget originellt grepp i moderna kriminalromaner, men i Ninni Schulmans böcker känns karaktärerna äkta.

Toffelomdömet blir det högsta – IGEN! Det är härligt så många bra böcker jag har läst den sista tiden.

Livet är kort.