Ett inlägg om en bok.

Jag hade suktat efter den ett bra tag. Men ibland vill jag hålla på nåt lite längre, så att jag har nåt att se fram emot. I mitten av september fick jag åka och hämta ett bokpaket från Bokus. En av de tre böckerna hade jag inte beställt, fast jag behöll den ändå (och tjänade över en hundring på det!). Det var i alla fall tur att Bokus inte klantade sig mer utan skickade Emelie Schepps fjärde bok om åklagaren Jana Berzelius, Pappas pojke. Det var nämligen den jag hade suktat efter. Jag läste och läste och läste igår kväll, men ögonlocken blev för tunga. Det återstod cirka 50 sidor av boken i morse – och det går ju snabbt att läsa när boken är bra. Fast… vad ska jag nu sukta efter i litteraturväg..?

Boken handlar om en förälders mardröm, gissar jag: ett barn blir taget. Medan pappa Sam är och handlar ringer sexårige Jonathan till honom och säger att nån har tagit sig in i huset i Norrköping. Jonathan är rädd och Sam säger åt honom att gömma sig. Men inkräktaren slår ihjäl mamman med det i sammanhangen ironiska namnet Felicia (= den lyckliga) som också är hemma och tar med sig pojken. Poliserna Henrik Levin och Mia Bolander griper sig an fallet och åklagaren Jana Berzelius leder förundersökningen. Samtidigt spökar det förflutna för Jana så mycket att hon tvingas till ett val som gör att hon, oavsett hur hon väljer, kan förlora nån som tycker väldigt mycket om henne.

Ja, inte heller den här gången tar författaren livet av nån i Motala, men okejrå, Norrköping får duga. Mordet är emellertid inte det centrala i boken utan hemligheter, skulle jag vilja säga. Emelie Schepp skriver böcker som påminner om skräckfilmer: vid upplösningen pustar läsaren/tittaren ut aningen för tidigt. För det kommer mera. Att göra det på film är ett vanligt grepp, att göra det litterärt är inte helt ovanligt heller. Det som är ovanligt är att göra det bra. Och det gör Emelie Schepp. Generellt är hennes bok en bladvändare. Den går snabbt att läsa för att den är bra, men också för att en bara måste få veta fortsättningen. Snabbt…

Det finns nästan inte nåt att klaga på när det gäller Pappas pojke. Jo en sak: omslaget. Det är i tristaste laget. Men det är insidan som mest räknas när det gäller böcker, eller hur?

Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.